torsdag 31 december 2009

Stefan Ingves bäddar för ny svensk kris

"Den som inget lär sig av historien är dömd att återupprepa den" sägs det. Att döma av både konjunkturinstitutets nya chefs uttalanden igår och Stefan Ingves uttalanden idag då har mycket riktigt inte det svenska ekonomiska etablissemanget inte lärt sig något alls av fastighetsbubblan i USA-vilket är varför vi får uppleva en liknande kris i Sverige.

Ingves säger sig vilja hålla låg ränta för att "nå inflationsmålet" (som redan överskridits) och "stödja den ekonomiska återhämtningen". Men exakt hur skulle en låg ränta kunna bidra till inflation och ekonomisk återhämtning? Det sker genom kreditexpansion samt i mindre grad minskat sparande. Men samtidigt säger sig Ingves vilja förhindra dem av kreditexpansion orsakade kriserna. Det hela går inte ihop.

Senare när det gäller krisförebyggande åtgärder talar han om krav på ökad kapitalbuffert och likvida tillgångar hos bankerna. Dessa åtgärder är för all del inte helt oberättigade, men i grunden meningslösa så länge den nuvarande penningpolitiska linjen bevaras. Anledningen till det är att om det leder till minskad vilja eller förmåga att låna ut från bankernas sida, då kommer Riksbanken för att uppnå den kreditexpansion som krävs för att nå inflationsmålet att hålla räntorna lägre, vilket kommer att stärka bankernas vilja och förmåga att låna ut mer, något som i sin tur kommer att eliminera effekten av de nya reglerna.

Det enda som kan förhindra en ny kris är alltså en omprövning av den penningpolitiska doktrinen.

onsdag 30 december 2009

Sundare ekonomiska teorier är alternativet

Kerstin Hallsten, ny chef på konjunkturinstitutet, är irriterad över att folk kritiserar nationalekonomiska modeller för att de inte kunde förutsäga (eller var förenliga med) finanskrisen, och frågar retoriskt vad alternativet är.

Frågan var som sagt retorisk, men faktum är att det finns faktiskt bra alternativ. Ett alternativ vore nämligen att utgå ifrån sundare teorier, som den österrikiska skolans, som lyckades förutspå och var förenliga med finanskrisen.

Att hon sedan inte lärt sig något alls av det hela visas av att hon nu förnekar att en bubbla är på gång trots hög penningmängdstillväxt och kraftigt ökad utlåning specifikt till bostadssektorn och att hon hursomhelst inte tror att penningpolitik bör användas för att förhindra sådant. Hon låter med andra ord exakt som Alan Greenspan och Ben Bernanke lät när de skapade den amerikanska bostadsbubblan.

tisdag 29 december 2009

Den kravlösa miljardrullningen till kommunerna

Många har diskuterat den Timbrorapport som avslöjat att antalet byråkrater ökat snabbare i den offentliga sektorn än övriga anställda som presenterades på DN debatt igår.

Detta är i och för sig inte nödvändigtvis fel. Ett visst antal "byråkrater" (eller administratörer) behövs trots allt för att hantera löneutbetalningar och annan redovisning, för att organisera och granska verksamheten. Just ökad granskning av verksamheten (något som lär kräva fler granskare) är ju just också vad författarna med rätta kallar för.

Däremot så är det alltid en risk att för många byråkrater anställs av politiker som ansvariga för dubiösa politiskt korrekta projekt, som väntjänst åt släktingar eller vänner och liknande. Och det faktum att det inte finns något samband mellan tillväxten i befolkning eller "välfärdsarbetare" och antalet administratörer gör att det finns skäl att tro att på många håll sker just detta.

Författarna har också en viktig poäng när de jämför den massiva miljardrullningen till kommuner och landsting med den försiktiga attityd som regeringen hade till att ens ge lånegarantier till Saab. Precis som regeringen bör kräva en ordentlig affärsplan av Saab så bör man kräva av kommuner och landsting att de gör upp och redovisar planer för hur eventuella bidrag ska användas på effektivast möjligaste sätt. Men istället så öser regeringen gigantiska belopp över kommunerna utan minsta granskning av hur dem används. Något som lär leda till att en stor del av pengarna används på sätt som inte var tänkt och att kvalitetsförbättringen i vård, skola och omsorg blir liten eller obefintlig trots de gigantiska belopp som kommuner och landsting fått.

Den lånefinansierade konsumtionsboomen fortsätter

De trender jag beskrev i förra inlägget förstärktes ytterligare i November:

-Ökningen i detaljhandelns försäljning steg ytterligare, till 5,8% i ojusterade tal och 3,6% justerat för kalenderfaktorer och prisökningar.

-Penningmängdstillväxten sjönk visserligen till 9,5% från 10,8%, men oktobersiffran var uppreviderad från 9,8% och 9,5% är fortfarande mycket högt.

-Ökningstakten i utlåningen till hushållen steg ytterligare, till 9,0%, att jämföra med 8,6% i oktober och 8,2% i september. Det är framförallt bostadslånen som ökar. Samtidigt tilltog minskningstakten i utlåningen till företagen till -3,5% från -1,7% i oktober och -0,6% i november.

Detta tyder på att tudelningen i svensk ekonomi, med stigande offentlig och privat konsumtion, och fallande investeringar, förstärks ytterligare.

Medialänkar i ämnet: SVD, DN
Statistiska källor: SCB1, SCB2

Myten om den svaga konsumtionen

(Ny "repris", från 27 oktober.)

En myt som spridits av vissa analytiker, inklusive Aftonbladets Katrine Kielos (som menade att "otryggheten" skapad av jobbpolitiken orsakat den bristande konsumtionen)och märkligt (eftersom det motverkar deras sak) nog också ekonomer på Svenskt Näringsliv, är att orsaken till att Sverige har haft än större nedgång i ekonomin än genomsnittet för EU är att konsumtionen skulle ha fallit särskilt mycket. Men även om konsumtionen fallit något mer än genomsnittet för EU så är faktiskt skillnaden mindre mot genomsnittet än för totala BNP. Medan BNP föll med 1,2 procentenheter mer i Sverige än genomsnittet för EU så föll konsumtionen bara med 0.5 procentenheter mer.

Då Sverige ökade den offentliga konsumtionen något mer än genomsnittet så föll den privata sektorns produktion ännu mer i förhållande till genomsnittet än vad BNP-siffran ger vid hand.

Det som istället fallit särskilt mycket är näringslivets investeringar-såväl de fasta investeringarna (som föll med hela 4,7 procentenheter mer än genomsnittet) som lagerinvesteringarna.

Detta avspeglar sig också i statistiken över bankernas utlåning. De trender jag beskrivit tidigare har blivit ännu tydligare. Utlåningen till hushållen har stigit med 8,2% i året till september, en höjning av ökningstakten från 8,0%.

Däremot föll ökningstakten av lån till ickefinansiella företag från 2,9% till -0,6%. Företagen minskar alltså sin skuldsättning, medan hushållen inte bara fortsätter öka sina skulder utan ökar skuldsättningen i allt snabbare takt.

Detta tyder på att medan konsumtionen stärktes under tredje kvartalet så minskar investeringarna fortsatt kraftigt. För att få igång investeringsviljan, och därmed också hela ekonomin, så borde man dels sänka beskattningen av företag, i form av arbetsgivaravgifter och bolagsskatt och vidare borde facken avstå från centrala lönehöjningar. Tyvärr så ser inget av detta ut att bli verklighet, vilket innebär att återhämtningen lär bli betydligt svagare än vad den skulle behöva bli.

lördag 26 december 2009

100% säkerhet kan aldrig uppnås

Ytterligare ett islamistiskt terrordåd försökte genomföras igår på juldagen i USA-denna gång utförd av en al-Quaidamedlem från Nigeria. Som tur var så hade en passagerare handlingskraft nog att sätta stopp på det.

Men även om terroristen inte lyckades skapa någon direkt skada så åstadkom han ändå indirekt skada genom att de redan hårda säkerhetskontrollerna vid flygplatser skärps ytterligare.

För all del så bör man naturligtvis i den mån det inte skapar alltför mycket besvär göra allt för att stoppa terrorister. Men samtidigt måste man inse att det kommer nog aldrig att gå att åstadkomma 100% säkerhet. Varje säkerhetsåtgärd som reaktion på de senaste metoder som prövats kommer bara följas av att terrorister hittar på nya metoder. Säkerheten har som bekants skärpt flera gånger med bland annat extra kontroll av skor och förbud mot vätskor, men det hindrade inte detta.

Och man måste väga säkerhetsåtgärder mot de kostnader och besvär som dessa innebär för passagerare. Antalet personer som dör i flygplansrelaterade terrordåd är trots allt försumbart jämfört med antalet som dör i exempelvis biltrafiken.

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, DN4

tisdag 22 december 2009

måndag 21 december 2009

Varför vänstern är emot skattesänkningar

Två observationer:

1) Vänstern motsätter sig fortsätta skattesänkningar som höjer arbetandes disponibla inkomst. Som Dick Erixon påpekar så säger vänstern att högre inkomst för arbetande genom skattesänkningar är "läskigt" och ett fall av "att slarva bort pengar".

2) Vänstern (facket) kräver centralt beslutade löneökningar som höjer arbetandes disponibla inkomst.

Skillanden mellan de båda inkomstförstärkningarna är att den andra nyheten (om de får igenom det, vilket de nog tyvärr till viss del lär få) höjer arbetsgivarnas arbetskraftskostnader och därmed minskar efterfrågan på arbetskraft och därmed höjer arbetslösheten, medan den andra nyheten inte minskar efterfrågan på arbetskraft men däremot lär bidra till höjd sysselsättning via förbättrad matchning och dämpad löneglidning.

Så alla som bryr sig om det angelägna målet att minska arbetslösheten och utanförskapet bör därför vara för jobbskatteavdrag men emot centralt beslutade löneökningar. Så varför har då vänstern trots dess påstådda mål om "full sysselsättning" de rakt motsatta ställningstaganderna?

Dels handlar det nog om att de inte förstår sig på de ekonomiska sambanden. Men framförallt handlar det om makt. Jobbskatteavdraget ger löntagare nettolöneökningar som facket inte kan ta åt sig äran för. För att försvara sitt existensberättigande är de därför emot nettolöneökningar som de själva inte kan ta åt sig äran för, samtidigt som de kräver att det ska bli nettolöneökningar i en form som de själva kan ta åt sig äran för. Att det senare ökar arbetslösheten struntar dem i eftersom de själva nog inte fullt förstår det och i den mån de förstår det så räknar de med att andra inte förstår det.

Pensioner & Bilar

På SvD Brännpunkt förklarar Kristdemokraternas Stefan Attefall på ett rätt så bra sätt varför den nuvarande regeringens politik varit bättre för pensionärer än de föregående. Dels då för att skatterna sänkts och dels för att jobbskatteavdraget inte missgynnar pensionärer utan tvärtom gynnar dem då ekonomin stärks vilket höjer pensionerna givet dagens pensionssystem.

Dessutom kan det tilläggas att PRO:s fokus på skatter är missvisande då det bortser ifrån effekterna av högre a-kassa och andra bidragssystem.

På ledarplats så gör Sanna Rayman en liknande observation som jag gjorde häromdagen-Miljöpartiet vill motarbeta bilism men har ändå mage att gråta krokodiltårar över nedläggningen av Saab. Då alla Riksdagspartier i grunden står för samma linje i "klimatfrågan" gäller detta hyckleri alla Riksdagspartier, men särskilt då för Miljöpartiet som står för den radikalaste hållningen i frågan.

söndag 20 december 2009

Höjer högre löner verkligen efterfrågan?

LO kräver i den kommande avtalsrörelsen 2,6% i lönehöjningar och ett minimum på 620 kronor i månaden. Även om jag antar att det senare enbart ska gälla heltidsarbetande så innebär det att de lägst avlönade ska få ännu större procentuella ökningar, vilket innebär att arbetskraftskostnaderna skulle öka avsevärt mer för arbetsgivarna.

Det låter förstås trevligt med lönehöjningar och att lågavlönade ska få särskilt stora ökningar, men problemet är att avtalen inte kommer att garantera att någon kommer att få dessa ökningar. Vad det garanterar är att de inte kan välja att få behålla sina jobb eller gå från arbetslöshet till arbete för lägre än detta.

Resultatet av LO:s krav är att fler kommer att bli arbetslösa-särskilt då personer i låglöneyrken. Precis som för alla andra varor och tjänster så är lösningen på¨att utbudet på arbetskraft är större än efterfrågan att priset sänka-eller åtminstonde inte att det höjs. Precis som för alla andra varor och tjänster så innebär ett högre pris på arbetskraft (lön) att efterfrågan minskas-vilket som sagt innebär högre arbetslöshet.

Ett motargument från LO är att ökningen av arbetslösheten inte beror på för höga löner utan på minskad efterfrågan på varor och tjänster. Och visst har efterfrågan på varor och tjänster minskat som ett resultat av finanskrisen och visst har det givet den lönenivå som råder orsakat högre arbetslöshet. Men hade lönerna kunnat sänkas så hade ingen ökning av arbetslösheten behövt ske.

Ett relaterat motargument från LO är att det behövs högre löner för att höja efterfrågan på varor och tjänster och att denna efterfrågeökning skulle minska arbetslösheten. Men det argumentet håller inte eftersom att det som är inkomst för en person är kostnad för en annan. Och även om högre löner höjer efterfrågan från de arbetare som får behålla sina arbeten så minskar de högre kostnaderna efterfrågan från företagen (dessutom minskar efterfrågan från de arbetare som blir arbetslösa).

Och som jag förklarat ett antal gånger, det som drivit nedgången i ekonomin har inte varit fallande konsumtion, utan den faktor som drivit nedgången har varit företagens minskade efterfrågan på investeringsvaror (och arbetskraft) . För att få igång den igen behövs att företagens köpkraft ökar och att deras incitament att anställa och investera förstärks. Och att åtminstonde avstå från ytterligare löneökningar är ett av de sätt som detta skulle kunna åstadkommas. Lägre arbetsgivaravgifter och/eller bolagsskatt skulle också åstadkomma det, men det är inget LO kan styra över och knappast heller något LO verkar förespråka heller.

Missa inte....

...Mattias Svenssons observation angående den inte helt lyckade starten på den socialdemokratiska "dörrknackningskampanjen".

lördag 19 december 2009

Miljöpartiet är verkligen inte liberalt

Ett antal liberaler, med Svend Dahl och Johan Norberg som de mest tongivande har försökt framställa Miljöpartiet som relativt liberalt . Även om det är sant att Miljöpartiet i enstaka frågor (Precis som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i enstaka frågor är frihetliga) är frihetliga är detta dock missvisande.

För det första så står Miljöpartiet rent allmänt sett för en vänsterinriktad ekonomisk politik. För det andra som Jonas Pettersson påpekar i denna läsvärda artikel så är de inte särskilt frihetliga när det gäller så kallad personlig frihet.

För det tredje så är det tvärtemot vad Pettersson skriver inte förenligt att vara grön (åtminstonde inte i bemärkelsen grön politik, däremot är det ok med en självvald grön personlig livsstil) och liberal. De gröna står för en radikal inskränkning av folks frihet i "klimatets" namn. Förvisso har alla riksdagspartier hoppat på det tåget så att säga, men Miljöpartiet går klart längst med sina krav på 80%(!) minskning av koldioxidutsläppen till 2020, något som skulle göra Sverige mycket fattigare och mycket ofriare.

Misslyckande?

Stort misslyckande för "klimatmötet" i Köpenhamn sägs det nu. Sant är att det som tur var inte verkar bli någon överenskommelse om att stater ska göra sina medborgare fattigare och ofriare i "klimatets" namn-något som dock tyvärr inte nödvändigtvis hindrar exempelvis den svenska staten från att trots allt göra det på egen hand (särskilt då om Miljöpartiet hamnar i regeringsställning efter nästa val).

Men då mötets syfta var att göra världen kallare då tycks "moder natur" redan ordnat det-snökaos i stora delar av Europa( inklusive tidigare Köpenhamn) och Nordamerika. Så anhängarna av ett kallare klimat kan då känna sig riktigt nöjda när alla rapporter om trafikproblem och andra snö- och köldrelaterade problem inkommer.

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, DN4, CNN

fredag 18 december 2009

Varför generella skattesänkningar är bättre än riktade

DN rapporterar om hur ROT-avdraget (eller "husavdraget" som det nu tycks kallas) bidrar till att höja företagens kostnader och därmed också det pris de tar ut av kunderna, något som naturligtvis motverkar syftet med avdraget, att sänka kostnaderna för kunderna och därmed öka efterfrågan på tjänsterna.

Denna effekt är en väldigt förutsägbar följd av att avdraget är selektivt. Många inom både regeringen och socialdemokratin har fått för sig att riktade, selektiva skattesänkningar skapar fler jobb än generella skattesänkningar. Detta dels på basis av att de selektiva sänkningarna är procentuellt större och dels eftersom vissa grupper och verksamheter anses mer känsliga än andra.

Det första argumentet är ett fall av matematisk närsynthet. Visserligen ger den selektiva skattesänkningen större effekt på målgruppen, men den har till skillnad från den generella direkt endast effekt på den lilla gruppen. Och 10% ökning för 5% av arbetsmarknaden innebär inte fler jobb än 0,5% ökning för hela arbetsmarknaden. Faktum är att den också kan ha direkt negativ effekt för alla grupper (skattesänkningar inriktade på personer under 26 minskar viljan att anställa dem över 26).

Det andra argumentet är sant, men bortser från de kostnader som gränsdragningsproblem, ökade administrativa och andra snedvridningar som selektiva sänkningar skapar. Det finns flera exempel på det, bland annat då just detta.

Av det skälet skapar selektiva sänkningar betydligt mindre samhällsekonomiska vinster än generella sänkningar. Selektiva sänkningar är vanligen ändå bättre än inga sänkningar, men de är sämre än generella sänkningar.

Hur låg arbetslöshet kan förenas med hög produktivitet

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering rapporterar att sänkt a-kassa sänker arbetslösheten-men också att en del av dem blir sysselsatta får sämre jobb än de borde ha.

Ett av de argument som ibland anförs för hög a-kassa (och därmed mot jobbskatteavdraget då det i praktiken sänker ersättningsnivån) är att det leder till att folk fastnar i för lågkvalificerade jobb. Denna studie skulle då till synes bekräfta både de viktigaste argumenten för och emot hög a-kassa, vilket om studien är korrekt skulle innebära att vi är tvungna att välja mellan arbetslöshet och låg produktivitet.

Det finns dock en lösning i form av att man även stärker incitamentet till mer högproduktiva jobb. På så sätt uppmuntras folk att ta jobb, men också att skaffa sig bättre jobb senare, eller om det tillfälliga jobbet är svårförenligt med det bättre jobbet så blir incitamentet att vänta lika starkt som med hög a-kassa. Resultatet blir lägre arbetslöshet och högre produktivitet på samma gång.

Detta förbättrade incitament till högproduktiva jobb kan åstadkommas endera genom sänkta arbetsgivaravgifter eller genom att exempelvis slopa värnskatten och sänka eller slopa den statliga inkomstskatten. Om man samtidigt sänker subventionerna till a-kassan mer så blir incitamentet till jobb lika starkt som med ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget, samtidigt som incitamentet till ökad produktivitet blir starkare.

Det enda problemet med detta är att det rent politiskt skulle vara svårt att samtidigt sänka ersättningen i socialförsäkringarna och sänka skatten för höginkomsttagare. Och det är därför regeringen föredrar ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget. Men rent ekonomiskt vore den alternativa politik jag beskrivitt här den optimala.

Om nedläggningen av Saab

Nu är det då klart att Saab blir nedlagt. Beskedet är beklagligt då det innebär att uppemot 8000 jobb går förlorade och för de berörda anställda är förstås detta besked bara 6 dagar före julafton en väldigt sur "julklapp". Rent politiskt lär också vänsteroppositionen skylla det på regeringen och många svenskar lär hålla med om det, något som ytterligare kan öka vänsteroppositionens överläge i opinionen.

Dock är det inte hela världen. Det är naturligt att en del företag ibland blir nedlagda i en marknadsekonomi och regeringen gör helt rätt som inte går in med subventioner för att hålla det i liv (däremot så borde man inte ha försämrat förutsättningarna för bilindustrin i allmänhet genom sin klimatalarmistiska politik).

Vad som nu behövs är man måste förebygga att alltför många andra företag går omkull och stimulera framväxten och tillväxten av andra företag. Man bör med andra ord generellt förbättra förutsättningarna för företagande genom sänkt bolagsskatt och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Det är för övrigt märkligt att se Miljöpartiets Peter Eriksson gråta krokodiltårar över detta. Nedläggningen av Saab innebär ju färre bilar och färre bilar innebär lägre koldioxidutsläpp något Peter Eriksson borde välkomna.

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, DN4

torsdag 17 december 2009

Vore väldigt dumt

Gudmundson berättar att en israelisk konsult förespråkar att Israel ska aktivt arbeta för den nuvarande svenska regeringens fall som straff för Carl Bildts agerande i en rad frågor, som frågan om Jerusalems status och Aftonbladets förtalartikel mot den israeliska militären.

Men även om jag håller med dem om att Bildt inte agerat på ett bra sätt i dessa frågor så vore det synnerligen dumt att för den sakens skull försöka fälla den svenska regeringen. Alternativet är nämligen inte någon mer Israelvänlig regering utan tvärtom en ännu mer Israelfientlig regering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är Riksdagens i särklass två mest Israelfientliga partier, och Socialdemokraterna kommer som god trea särskilt nu efter Göran Perssons avgång. En vänsterregering skulle med andra ord bedriva en ännu mer Israelfientlig politik än den Bildt bedriver, och det ligger sannerligen inte i Israels intresse.

Sänkta arbetsgivaravgifter vs jobbskatteavdrag

Inom det liberala/borgerliga lägret pågår en diskussion om vilken form av skattesänkning vore bäst-sänkt arbetsgivaravgift eller ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget. Jag välkomnar i och för sig även ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget, men jag föredrar sänkta arbetsgivaravgifter, åtminstonde just nu.

De som anser att ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget är att föredra även nu, exempelvis moderaterna, den hälsosamme ekonomisten och ledarsidorna på Dagens Industri och Dagens Nyheter, hävdar att jobbskatteavdraget har större effekt på sysselsättningen än sänkt arbetsgivaravgift. Jag håller faktiskt med om det-men bara vad gäller den långsiktiga effekten. På kort sikt finns det goda skäl att tro att lägre arbetsgivaravgifter har större effekt och dessutom finns det skäl att tro att lägre arbetsgivaravgifter har en mer positiv effekt på produktiviteten på lång sikt.

För att förstå varför det är så bör vi för det första konstatera att förutsatt att samma personer och inkomstlägen beskattas (och att beskattningen är lika hög naturligtvis) i båda fallen då skulle det på en "perfekt marknad" inte spela någon roll om man sänkte inkomstskatten eller arbetsgivaravgifter ( Iallafall förutsatt att inkomstskattesänkningen inte i praktiken är en smygsänkning av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna, något som jobbskatteavdraget är). Båda utgör en skattekil mellan vad arbetsgivaren betalar för jobbet och vad löntagaren får ut.och därför borde de ha samma effekt.

Nu är dock inte verklighetens arbetsmarknad någon "perfekt marknad". Hade den varit det hade det inte funnits någon arbetslöshet. Men trots det är det nog troligt att på riktigt lång sikt så är effekterna även i verklighetens imperfekta arbetsmarknader av arbetsgivaravgifter och inkomstskatter i princip identiska.

Det skäl som finns för att tro att den långsiktiga effekten av jobbskatteavdraget är större består i att den enbart sänker marginalskatten för låg- och medelinkomsttagare, medan det för höginkomsttagare (personer med en inkomst på över 30000 kronor i månaden) inte påverkar marginalskatten. Och för låginkomsttagare har marginalskattesänkningen varit ännu större än för medelinkomsttagare.

Detta innebär att i de inkomstlägen som avgör om en person ska överhuvudtaget delta i arbetsmarknaden eller ej så blir givet en viss total skattesänkningen effekten på sysselsättningen större via jobbskatteavdraget än via lägre arbetsgivaravgifter. Dessutom så bidrar jobbskatteavdraget till en större skillnad mellan nettolönen och nettoersättningen från exempelvis a-kassa och sjukpenning och kan därmed sägas utgöra en smygsänkning av ersättningsnivåerna, medan lägre arbetsgivaravgifter för de flesta (I den mån den bidrar till att höja lönerna mer än taket i systemen har den den effekten för höginkomsttagare, men inte för andra) inte har den effekten.

Samtidigt innebär detta att inte högproduktivas insats stimuleras via jobbskatteavdraget, medan den däremot stimuleras via lägre arbetsgivaravgifter, vilket innebär att lägre arbetsgivaravgifter stimulerar produktiviteten mer.

Dessutom finns det skäl att tro att även om jobbskatteavdraget har större långsiktig effekt på sysselsättningen än lägre arbetsgivaravgifter är den kortsiktiga effekten mindre, särskilt då i dagens konjunkturläge.

Anledningen till det är svårigheterna att sänka lönerna. Fackföreningarna har visat begränsat eller obefintligt intresse att hålla tillbaka lönerna baserat på ett jobbskatteavdrag de hursomhelst inte gillar. Och regeringen har visat ett minst sagt begränsat intresse (faktum är att de förnekat det när frågan tagits upp) att gå ut med budskapet att syftet med avdraget är att sänka löneökningstakten.

Däremot är det så att jobbskatteavdraget bidrar till att begränsa löneglidningen och förbättra matchningen, men i en lågkonjunktur som denna så är dessa saker mindre problem än under en högkonjunktur.

Däremot så framstår det som fullt möjligt att betona att syftet med sänkta arbetsgivaravgifter är att göra det billigare för företagen (och kommuner och landsting) att ställa. Vissa menar att facken kommer att försöka ta ut det i ännu högre löneökningar, men då det uttalade syftet med lägre arbetsgivaravgifter är att öka sysselsättningen blir det nog svårt för facket att verkligen driva den linjen-särskilt då i dagens konjunturläge. Den folkliga acceptansen för att inte höja lönerna på grund av lägre arbetsgivaravgifter är helt enkelt större än acceptansen för att sänka lönerna på grund av lägre inkomstskatt.

onsdag 16 december 2009

Kostar vinster i vård och skolan skattebetalarna pengar?

Vänsterpartiet och många socialdemokrater kräver som bekant att privata företag inom skattefinansierade sektorer ska stoppas eftersom det sägs ske på bekostnad på verksamheterna och vinstutdelningsbelopp ställs på typiskt okunnigt socialistiskt sätt mot olika satsningar.

Det finns två saker att säga om detta. För det första så är ju hyckleriet enormt. Det finns ju trots allt andra som gör vinster på att sälja saker till offentligfinansierade verksamheter. Läkemedelsbolag, bokförlag, byggföretag och så vidare. Har socialdemokraterna tänkt att stoppa såna inköp och ha som princip att enbart köpa från ickevinstdrivande läkemedelsföretag och byggföretag? För att då inte tala om personalen. Tänk vilka kvalitetshöjande åtgärder som skulle kunna finansieras med deras löner!

Detta faller naturligtvis på sin egen väldigt uppenbara orinlighet då ytterst få skulle vilja arbeta i den offentliga sektorn och då man då inte skulle få tag på exempelvis läkemedel eller någon som bygger byggnader. Men denna princip gäller även för de vinstdrivande skolorna eller hemtjänsten. De finns för att eleverna/de gamla tycker de är bättre eller för att kostnaden för kommunen "trots" vinsten är lägre. Ingen vinst hade inneburit att de inte funnits vilket skulle innebära lägre kvalitet och/eller högre kostnader.

För det andra grundar sig utspelet på en oförståelse av sund ekonomisk teori. Oavsett vem (staten/landsting/kommuner, ideella organisationer, vinstdrivande företag) som driver en verksamhet finns det en kapitalkostnad för de investeringar som görs. Den utgör en del av den bokföringsmässiga vinst som de vinstdrivande företagen gör. Men även ickevinstdrivande organisationer har denna "vinst". Där kallas det bara "räntekostnad" i bokföringen. Den "vinsten" går det inte att avskaffa, oavsett hur mycket Carin Jämtin hade önskat det.

Den andra delen av vinsten utgörs av det man skulle kunna kalla entreprenörsmässig vinst, det som företagen gör genom att använda resurserna på ett effektivare sätt än andra och därmed locka andra att anlita dem. Men den vinsten kan de bara få om de erbjuder kunderna större värde än andra företag, genom högre kvalitet och/eller lägre priser. Att avskaffa den del av vinsterna är förvisso möjligt, men inte utan att det kostar skattebetalarna ännu mer eller att de offentligfinansierade tjänsterna blir sämre.

Hur LAS ökar arbetslösheten

Björn Lindgren från Svenskt Näringsliv redogör för en intressant undersökning som säger att i 6 av 10 företag finns det anställda som inte klarar sina uppgifter, vilket i regel beror på ointresse för arbetet. Att de anställda inte byter arbete beror i sin tur på att de är rädda för att hamna i slutet av turordningslistan.

Lindgren redogör inte för de makroekonomiska följderna så därför tänkte jag göra det.

Ofta antas att turordningsregler är ett nollsummespel där de redan etablerade gynnas på de som inte har en lång anställning. Så är det delvis, och det förklarar varför ungdomsarbetslösheten är så hög.

Men utöver denna effekt finns det också skäl att anta att den totala produktionen och den totala sysselsättningen minskar. När personer som av olika skäl inte är lämpade för ett arbete är kvar där på grund av LAS så innebär det lägre produktivitet än om mer kompetenta personer haft jobbet. Lägre produktivitet hade inte nödvändigtvis ökat arbetslösheten om lönerna varit flexibla, men nu är dem inte det och dessutom är lägre produktivitet i sig också något dåligt. I och med att lönerna alltså inte är flexibla så blir enhetsarbetskostnaderna (löner justerat för produktivitet) högre när produktiviteten blir lägre. Högre enhetsarbetskostnader innebär i sin tur att företagen kan anställa färre, vilket innebär högre total arbetslöshet.

Den lägre produktiviteten i kombination med den lägre produktiviteten innebär naturligtvis lägre tillväxt.

tisdag 15 december 2009

Stödet för euron ökar

För första gången sedan 2002 så är nu fler positiva än negativa till införande av euro som valuta i Sverige. Som folkomröstningen året efter 2002 visade så innebär det dock inte nödvändigtvis att en eventuell ny omröstning nödvändigtvis skulle innebära en seger för jasidan.

Väl värt att notera är att det enbart är bland 2 partiers sympatisörer som det finns en majoritet för euron, nämligen Moderaternas och Folkpartiets. Hos samtliga andra partier (inklusive gruppen "övriga partier") finns en majoritet emot. Men å andra sidan är majoriteten ganska förkrossande bland de moderata och folkpartistiska väljarna, medan majoriteten emot är relativt liten bland miljöpartistiska, socialdemokratiska, centerpartistiska och kristdemokratiska väljare. Endast bland vänsterpartistiska och "övriga partiers"(läs sverigedemokratiska) väljare är majoriteten emot förkrossande och dessa partigrupper är betydligt mindre än M och Fp.

Samtidigt så ökar majoriteten för EU-medlemskapet ytterligare. Den majoriteten är dramatiskt mycket större än majoriteten för euron, så många av dem som är emot euron är dock för EU i övrigt eller är osäkra på om EU i allmänhet är bra. I denna fråga är det bara bland Vänsterpartiets och "övriga partiers"(SD) väljare som en majoritet fortfarande är emot.

Medialänkar i ämnet: SVD, DN1, DN2, DN3

Statistisk källa: SCB

"Favoriter i repris"

En del läsare känner nog igen det föregående inlägget och även läsare som inte gör det reagerar nog på hur det var ett svar på ett newsmillinlägg från mer än ett år tidigare.

Anledningen till det är att det är en återpublicering (eller "repris") av ett inlägg jag skrev i december ifjol på den gamla bloggadressen. Fram tills jul tänkte jag nu dagligen återpublicera 1 eller 2 av de viktigare inläggen jag skrev där. Jag kunde förstås publicera allt med en gång, men jag tror det blir bättre om det bara blir 1 eller 2 om dagen att smälta för dem som inte läst det tidigare. Då blir det dessutom något att se fram emot, utöver mer aktuella inlägg som också kommer att publiceras.

Johan Norbergs oavsiktliga försvar för förstatligande av Detroit

Johan Norberg är Sveriges mest kända "nyliberal" och som sådan har han gjort en del bra saker. Tolka därför inte detta inlägg som utslag för någon allmän motvilja mot honom. Men han har varit opålitlig eller värre i den viktiga klimatfrågan. Och han tycks inte alls förstå vad det är som ligger bakom krisen för biltillverkarna i Detroit-eller demokraternas motiv för att vilja rädda och ta över dem, och därför ger han oavsiktligt stöd åt dem och deras svenska motsvarigheter.

Case in point är Norbergs artikel på newsmill.se där han utropar "grön kapitalism besegrar miljöförstörande biltillverkare". Han beklagar där att biltillverkarna försökt motverka statliga regleringar av hur deras fordon ska byggas, en minst sagt besynnerlig synpunkt från en "nyliberal". Som Per Nilsson konstaterar i kommentarerna har de full moralisk rätt att försöka försvara sig mot sådana övergrepp.

Han hävdar vidare att det skulle vara Toyotas satsning på Prius som skulle ha lett till deras kraftigt ökade marknadsandelar. Ett minst sagt underligt anspråk då Prius faktiskt bara sålde 8660 fordon i november, eller mindre än 7% av Toyotas totala USA-försäljning på 130307 (då Toyota bara har cirka 16% marknadsandel, innebär det Priusbilarnas andel av totalmarknaden bara är cirka 1%). Till och med ifjol, då Prius hade en rekordförsäljning i såväl relativa som absoluta tal så såldes under motsvarande månad bara 16737 fordon, av de totalt 197189 Toyotaforden, eller alltså mindre än 8,5% av Toyotas totala försäljning (Detta är förvisso bara siffror för november, men i relativa termer är helårssiffror i stort sett likadana). Som kontrast sålde Toyota 53353 stycken bensinslukande "light trucks", eller alltså ungefär 6 gånger så många som Prius.

Att hävda att det skulle vara de "klimatvänliga" men i övrigt inte särskilt bra Priusbilarna som ligger bakom Toyotas framgång är helt osakligt. Norberg noterar faktiskt själv att biltillverkarna i Detroit själva tagit fram hybrider, men att de floppat i försäljning, men ser märkligt nog ingen anledning att från det inse att det nog kan vara något annat som ligger bakom Detroits problem.

Norberg gör sedan en referens till en undersökning om olika billtillverkares utsläpp och citerar sedan selektivt enbart siffrorna om Volvos och Saabs utsläpp och försöker skylla deras problem på deras höga utsläpp. Ingen länk finns, men jag förmodar att det är den här undersökningen han syftar på. Förvisso stämmer det att Volvo och Saab har höga utsläpp, men väl värt att notera från den undersökningen är att bland andra tillverkare med höga utsläpp finns relativt framgångsrika sådana som Daimler och BMW. Och faktum var att fram tills nyligen var även Volvo hyfsat framgångsrik. Det som knäckte Volvo var den fram tills nyligen (med tanke på hur exportörer terminssäkrar sina affärer så är växelkurserna från tidigare i år förmodligen fortfarande verkande) låga dollarkursen, vilket slog särskilt hårt mot Volvo med sitt ovanligt stora beroende av export från Sverige till USA.

Det finns kort sagt inga sakliga belägg för Norbergs tes att otillräckligt dyrkande av Al Gores idéer skulle ligga bakom Detroits problem. De mest klimathysteriska i samhället lär trots allt inte köpa någon bil alls då trots allt även Prius släpper ut en del koldioxid, så antalet bilköpare som ser det som viktigt är nog inte så många. Däremot ser nog i stort sett alla bilköpare det som positivt allt annat lika med låg bränsleförbrukning. Inte för klimatets skull, utan för att låg bränsleförbrukning innebär lägre bränslekostnader. Men problemet är att låg bränsleförbrukning tenderar att innebära i övrigt sämre bilar, i fråga om exempelvis utrymme och säkerhet. Därför så lär bilar som har låg bränsleförbrukning inte locka mer än en mindre del av marknaden, åtminstonde inte såvida det sker en dramatisk uppgång i oljepriset igen.

Skälet till varför Detroit har problem ligger istället som jag konstaterat tidigare i att fackföreningen United Auto Workers (UAW) tvingat på dem groteskt höga arbetskraftskostnader. Den totala arbetskraftskostnaden (inklusive arbetsgivaravgifter och diverse förmåner) ligger på $73 i timmen för bilarbetarna i Detroit. Som kontrast så behöver Toyota bara betala $48 i timmen i sina amerikanska fabriker.

Som jag vidare konstaterat och som även Robert Tracinski skrivit bra om så har demokraterna två mål med sitt planerade övertagande: för det första undvika att UAW:s orimliga avtal vid en konkurs ska omintetgöras på motsvarande sätt som skett vid konkurser för olika flygbolag. Detta då UAW gett stora kampanjbidrag till demokraterna och engagerade sina aktivister för Obama i valrörelsen, och då förväntar sig UAW naturligtvis motprestationer från Obama och demokraterna i kongressen. Det andra motivet är att när staten kontrollerar firmorna då kan de tvinga dem att göra om sig själva till tillverkare av vad Tracinski kallade Trabanter, urusla men "klimatsmarta" statligt utformade bilar.

Genom att hävda att Detroits problem har sitt ursprung i otillräckligt dyrkande av Al Gores idéer, så hävdar Norberg då i praktiken att demokraternas planerade omorganisering av Detroit i den riktningen utgör en statlig intervention för att rätta till ett marknadsmisslyckande, vilket då tvärtom vad han avsåg blir ett stöd till en sådan intervention. Och det inte bara i USA utan även i Sverige där vänsterblockets avsikter är likartade.

lördag 12 december 2009

Kommersialism gynnar fattiga

Thomas Gür har ett bra försvar för kommersialism i allmänhet och mer specifikt vad gäller julen. Han påpekar bland annat att de antikommersialister som beklagar fattigdomen i tredje världen missar att en kommersiell jul här gynnar de fattiga som därmed kan sälja mer till oss.

Reinfeldt & Miljöpartiet

Claes Arvidsson konstaterar att Reinfeldt i sin "statsmannaroll" agerat för miljöpartistisk politik, något som han menar nog gör Miljöpartiet gröna av avund. Att Reinfeldt agerat för miljöpartistisk politik i klimatfrågan är tyvärr definitivt rätt (dock inte fullt lika extremt som Miljöpartiet själva), och det är nog också möjligen så att en del i Mp blir avundsjuka av det. Att Reinfeldt står för en lightvariant av den miljöpartistiska politik som gör oss fattigare och ofriare är dock sannerligen inget som borgerliga sympatisörer bör glädjas över, tvärtom.

Eventuell avundsjuka dämpas nog också för Miljöpartiet av de opinionsframgångar som partiet på senare tid haft. Det går också på goda grunder att hävda att en del i dessa framgångar beror just på att de borgerliga ledarna accepterat den miljöpartistiska världsbilden i klimatfrågan. Om minskningar av utsläppen verkligen är en sådan akut ödesfråga som Reinfeldt hävdar då framstår det som mer logiskt att som Mp vill minska utsläppen med 80% till 2020 än de 30-40% som regeringen talat om.

Här kan man göra en koppling till det som statsvetaren Björn Jonsson skriver på DN debatt, nämligen att stort fokus på invandring och integration som ett allvarligt problem gynnar Sverigedemokraterna. På motsvarande sätt så skjuter Reinfeldt sig i foten när han fokuserar så mycket på klimatfrågan och att där argumentera för en i grunden miljöpartistisk syn.

torsdag 10 december 2009

Inflationen stiger över 2%

Även om den officiella inflationssiffran fortfarande var under noll, så steg det mer relevanta måttet, det EU-harmoniserade indexet (som till skillnad från KPI bland annat inte innehåller boräntor), från 1,8% till 2,4%. Inflationen ligger därmed återigen något över 2% målet (även om den fortfarande ligger inom 1 till 3% intervallet där Riksbanken sagt sig tolerera svängningar) och ligger fortsatt klart över euroområdets genomsnitt som ser ut att bli 0,6%.

Medialänkar i ämnet: SVD, DN

Statistiska källor: SCB

Goda och dåliga politiska nyheter

Den goda nyheten är att Johnny Munkhammar i provvalet kom på en plats som troligen ger honom riksdagsplats. Visserligen var resultatet som han själv konstaterade sämre än väntat, men det är ändå tillräckligt bra för att han ska få riksdagsplats utan att bli inkryssad. Som han konstaterade så kom han på 17:e plats i Stockholms län där moderaterna har 17 ledamöter. Dessutom så är situationen bättre än vad Johnny själv framställer det då det är så att i valet 2010 ser moderaterna ut att få ännu bättre resultat i valet 2010 än valet 2006. I SCB:s partisympatiundersökning fick moderaterna hela 45,2% i valkretsen Stockholms län, en ökning från 38,4% i valet 2006, vilket skulle ge M 19 till 20 platser där.

Dock är Johnny Munkhammars riksdagsplats inte helt klart. Dels kan nomineringskomitten ge honom en sämre plats än placeringen i provvalet. Och dels kan förstås moderaterna i valet få ett klart sämre resultat än i SCB:s undersökning.

Den dåliga nyheten var att i nämnda partisympatiundersökning går det betydligt sämre för moderaterna och alliansen i landet som helhet än i Stockholms län, och de rödgröna skulle få egen majoritet i riksdagen samtidigt som SD kom in. I landet som helhet så är det med andra ord en betydlig tillbakagång för alliansen till förmån för både de rödgröna och SD (samt i mindre grad även Piratpartiet).

Medialänkar i ämnet: SVD1, SVD2, DN1, DN2, DN3

Statistiska källor: SCB, Valmyndigheten

tisdag 8 december 2009

LO:s självmål

LO beklagar att förvärvsarbetande fått det bättre relativt arbetslösa och sjukskrivna. Varför detta skulle vara negativt framgår inte. Och om förvärvsarbetande nu har det för bra då borde det väl inte vara så viktigt med höjda löner, särskilt då som dessa lönehöjningar innebär att fler blir arbetslösa.

måndag 7 december 2009

Liberalare bostadsmarknad ger fler bostäder

Fastighetsekonomiprofessor Stellan Lundström intervjuas idag i SvD och kommer med flera synpunkter på hur bostadsmarknaden ska fungera bättre. De flesta av hans förslag är bra, särskilt då friare hyressättning och slopad reavinstskatt vid fastighetsförsäljning. Friare hyressättning ökar incitamentet att bygga nya hyresrätter i områden där efterfrågan är hög och slopad reavinstskatt gör att folk inte stannar kvar i sina gamla villor bara för att undvika skatt, vilket gör det lättare för nya husköpare att få hus till lägre pris.

Slopad avdragsrätt för bolåneräntor kan också vara bra, men detta bör kopplas till sänkt eller slopad snarare än höjd fastighetsskatt.

Hur ska Reinfeldt få ihop 35 miljarder?

Idag börjar då spektaklet med klimatkonferensen i Köpenhamn. Förhoppningsvis blir det bara lite floskler och icke bindande mål som sedan ingen följer. Risken finns dock att det blir bindande åtaganden som svenska politiker sedan på fullt allvar försöker driva igenom.

Dettakommer isåfall att göra oss klart fattigare. Dels för att den ekonomiska tillväxten direkt försvagas om energi blir dyrare. Dels för att en medverkan från u-länder kommer att kräva att de i-länderna finansierar det hela. Och det kommer i praktiken enbart bli Europa.

It will be a cold day in hell som de säger i USA, innan den amerikanska kongressen godkänner massiva biståndsinsatser i klimatets namn. Det är svårt nog för Obama att driva igenom sin klimatpolitik utan detta, och med det blir det helt omöjligt. Detsamma gäller Kanada, Australien och Japan. Vilket innebär att det blir EU plus Norge som får stå för det.

I SvD sägs att det kommer kräva 200 miljarder dollar om året i bistånd. 200 miljarder dollar motsvarar 1,2% av BNP i EU+ Norge, vilket för Sverige motsvarar 35 miljarder kronor.

Hur ska Reinfeldt och de andra klimatalarmisterna få ihop de pengarna? Blir det höjda skatter? Sänkt ersättningsnivå i a-kassan? Sänkta statsbidrag till kommunerna?
Med tanke på hur tillväxten som sagt försvagas av de egna utsläppsbegränsningarna så kommer detta bli svårt att få ihop. Men de som förespråkar detta bör svara på hur de tänkt finansiera sin klimatpolitik.

Medialänkar i ämnet: SVD, DN

söndag 6 december 2009

"Opartisk" Statstelevision

I Agenda ska "Climategate" och andra klimatfrågor diskuteras. Vilka är det då som ska delta? Jo, miljöminister Andreas Carlgren (C), miljöpartiets Peter Eriksson, Martina Krüger från Greenpeace och Sveriges svar på Al Gore, Pär Holmgren. Alla starkt troende på klimatalarmismen. SVT är lika objektiva och opartiska som vanligt, dvs inte alls med andra ord.

Klimatalarmisterna blir alltmer desperata

Efter det att deras faktaunderlag i och med Climategate visat sig till stora delar bygga på förfalskade data och andra former av bedrägeri och efter det att de i flera länder exempelvis USA och Australien möts av ett allt hårdare motstånd, så börjar klimatalarmisterna bli allt mer desperata.

Ett bra exempel på det är denna rubrik i DN angående klimatmötet i Köpenhamn "Uppdrag rädda jorden". Något belägg för denna rubrik inne i artikeln går dock inte att hitta, annat än ett verklighetsfrämmande (de senaste 11 åren har ju jorden svalnat) påstående att de senaste rönen skulle visa att det är värre än tidigare.

På DN:s förstasida (intressant nog så finns frågan inte i artikelsidan) kryddar man det med en webbfråga som säger "Vad tror du kommer att utplåna mänskligheten?". Märkligt nog så finns inte två av populärkulturens vanligaste scenarion för mänsklighetens undergång, rymdvarelser (som i Världarnas Krig, V och Independence Day) och levande (självmedvetna, artificiellt intelligenta) maskiner (som i Matrix och Terminator filmerna), med.

lördag 5 december 2009

Göran Skytte om Mona Sahlin och Saab

Göran Skytte har en riktigt bra kolumn om Mona Sahlins besök i Trollhättan och engagemang för Saab. Han påpekar bland annat att hon med det upplägget tänkt sig att hon ska kunna ta åt sig del av äran om Saab kan räddas, men står beredd att skylla allt på regeringen om det inte lyckas.

En ännu viktigare observation han gör är att Mona och andra politiker på olika sätt motarbetat bilindustrin inklusive Saab med bland annat skyhöga bensinskatter. Detta är i och för sig inte den enda eller ens den viktigaste förklaringen till Saabs problem, men det har gjort saken värre. När man då i "klimatets" och "rättvisans" namn i samarbete med Mp och V i praktiken vill motarbeta bland annat Saab ännu mer så framstår hennes anspråk på att vilja rädda Saab som inte särskilt trovärdiga.

Mitt svenskspråkiga bloggande flyttar hit

Från och med idag postar jag inte några nya inlägg på min blogg på metrobloggen.se, utan alla svenskspråkiga inlägg sker från och med nu här. Engelskspråkiga inlägg sker som tidigare på stefanmikarlsson.blogspot.com.