onsdag 29 september 2010

Extremaste valkretsarna

Då det finns nära 7000 valkretsar i Sverige har jag inte haft tid att granska samliga, men av de ganska många som jag granskat utifrån där det är troligast att vissa partier eller grupper fått flest röster, så verkar det som att dessa är de valkretsar där valutfallet blev extremast:

Mest vänstervridna valkretsen: Herrgården i Malmö (mer specifikt i Rosengård): 92,87% för de rödgröna (Varav 87,52% för Socialdemokraterna) mot 5,49% för alliansen och 0,89% för SD och 0% för Klassiskt Liberala Partiet.

Mest borgerliga valkretsen: "Danderyd 15" (vet inget om den, men en inte alltför vågad gissning är att det kan vara Djursholm): 96,6% för alliansen mot 2,44% för de rödgröna, 0,74% för SD och 0% för Klassiskt Liberala Partiet.

Mest Sverigedemokratiska valkretsen: Almgården, ett mestadels svenskt distikt i närheten av Rosengård, i Malmö: 30,02% för SD, att jämföra med 5,7% i riksgenomsnitt. Alliansen fick 18,97% där, medan de rödgröna fick 47,7% samtidigt som Klassiskt Liberala Partiet åter fick 0 röster.

Mest klasiskt liberala valkretsen: "Vildanden" i Lunds kommun (som jag inte egentligen vet något om, men att döma av den höga andelen röster för typiska ungdomspartier som Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet så rör det sig dock troligen om ett område där de flesta är universitetsstudenter) där Klassiskt Liberala Partiet fick 0,41% av rösterna, mot för 0,01% i genomsnitt för riket. Alliansen fick för övrigt 40,75% där, de rödgröna 52,83% (varav hela 24,49% till Miljöpartiet) och SD 2,13%.

Vilka slutsatser kan man då dra av dessa resultat? Tja, det överlåter jag till stor del åt er läsare, men några observationer kan jag nog själv göra: Det första och det tredje resulatet kan nog sägas avspegla problemen med den nuvarande invandrings- och integrationspolitiken, det första och andra resultaten att bland vuxna medelålders och äldre väljare så är "klasstänkandet" ganska starkt, och det fjärde resultatet att universitetstudenter är mer benägna än andra att däremot utgå från mer "idealistiska" motiv för röstandet.

måndag 27 september 2010

Det är det som är så bra med skattesänkningar

Björn Fridén på sajten Alliansfritt Sverige konstaterar det som alla ekonomer vetat hela tiden, men som dock regeringen inte alltid varit så öppen om, nämligen att ett syfte med jobbskatteavdraget är att sänka företagens arbetskraftskostnader, vilket då med en inkomstskattesänkning innebär lägre bruttolöner, eller rättare sagt en lägre bruttolöneökningstakt, vilket i sin tur bidrar till högre sysselsättning.

Fridén hävdar dock att detta underminerar argumentet att jobbskatteavdraget ger högre nettolön, och skriver:

"I och med detta blir den borgerliga balansgången rörande jobbskatteavdraget något svår. Antingen hävdar man att det ger mer pengar i plånboken - eller så hävdar man att det påverkar lönebildningen och därmed sysselsättningen.

Men man kan inte hävda båda."


Jodå, det går alldeles utmärkt att hävda båda. När man sänker en skatt på en viss transaktion då kan detta förväntas både gynna säljaren och köparen. När momsen sänktes och höjdes nyligen i Storbritannien då ledde detta till lägre respektive högre inflation, men delar av förändringarna absorberades av att handlarna först höjde och sedan sänkte sina marginaler. Priset före moms steg alltså när momsen sänktes, men priset efter moms sjönk, och vice versa när momsen höjdes igen.

På motsvarande sätt är den teoretiskt förväntade effekten av sänkt skatt på arbete oavsett om det sker genom lägre arbetsgivaravgifter eller jobbskatteavdrag dels att det blir billigare för företagen att anställa och dels att nettolönen för de som har jobb blir högre (Dock blir inte höjningen av nettolönen lika stor som skattesänkningen). Det är det som är så bra med sänkt skatt på arbete-det skapar en win-win situation där såväl sysselsättningen som folks nettolöner stiger

söndag 26 september 2010

Hyckleriet om judisk invandring

Få frågor involverar så mycket hyckleri som frågor relaterade till Israel. Som bekant så har etablissemanget i Sverige förfärat sig ordentligt över att SD vill begränsa nyinvandringen till Sverige. Men när det gäller invandring till vissa andra länder då är tongångarna helt annorlunda.

När det gäller ett visst land då inte bara förfäras inte det svenska etablissemanget över krav på ett totalt invandringsstopp (alltså inte bara begränsning som SD förespråkar för Sverige) för en utvald etnisk grupp, utan det sägs vara det enda anständiga. Vidare så kopplas detta krav på totalt invandringsstopp dessutom oftast med krav på etnisk rensning av samtliga existerande invandrare från denna etniska grupp.

Det land och den etniska grupp jag syftar på är Västbanken och judar. Här anses märkligt nog en långt extremare invandringsposition än SD:s vara det enda rätta, medan däremot SD:s jämförelsevis måttliga begränsningskrav däremot betecknas som onda.

Detta bör förvisso inte förvåna, då som sagt hyckleriet i dessa frågor alltid är häpnadsväckande stort. Exempelvis kräver samma personer som utmålar Kristdemokraterna som onda homofober för att de inte anser att vissa avtal mellan homosexuella ska kunna betecknas som äktenskap (dock anser KD att dessa avtal ska kunna slutas så länge de inte kallas för äktenskap), att svenska skattebetalare ska tvingas aktiva stödja rörelser som Fatah och Hamas, som torterar och mördar homosexuella (och naturligtvis så tillåter de inte heller homosexuella att gifta sig).

För övrigt så kan inte ett totalstopp för judisk invandring heller motiveras för att "rädda fredssamtalen". Då varken Fatah eller Hamas är beredda att acceptera Israel kommer aldrig (eller åtminstonde inte under de närmaste årtionderna) något fredsavtal att kunna slutas. Varken Fatah eller Hamas skulle acceptera den långtgående demilitarisering och israeliska närvaro som skulle krävas för att förhindra att det som hände efter det israeliska tillbakadragandet från Gaza 2005 inte skulle hända i Västbanken också.

Och skulle det som hänt i Gaza också hända i Västbanken skulle det vara betydligt allvarligare för då skulle inte bara mindre gränsstäder som Sderot hamna inom räckhåll för raketanfall, utan även Jerusalem, Tel Aviv och hela den tätbefolkade kustremsan runt Tel Aviv. Då världen med all önskvärd tydlighet under Gazakriget årsskiftet 2008/2009 visade att de inte accepterar israeliska försvarsaktioner skulle en sådan situation vara helt oacceptabel. Något rimligt fredsavtal är därför inte möjligt inom överskådlig tid.

fredag 24 september 2010

Samarbete med MP bör undvikas

Nu står det då som sagt klart att trots att alliansen fick en något högre röstandel än i valet 2006 så kommer man förlora den egna majoriteten i Riksdagen. Hur ska då landet regeras. Det finns i princip 6 alternativ:

1) Samlingsregering med SD
2) Samarbete med SD där SD är stödparti i organiserad samverkan.
3) Samlingsregering med något av de rödgröna partierna
4) Samarbete med något av de rödgröna partierna där de är stödparti i organiserad samverkan.
5) Nyval
6) Alliansen regerar som obunden minoritetsregering.

De två första alternativen kan avfärdas direkt då alla i alliansen kategoriskt avvisat det. Det tredje och fjärde alternativen finns det en liten möjlighet till då Miljöpartuet (det parti som det troligen skulle vara frågan om) visserligen i princip avvisat det, men inte på ett kategoriskt sätt. Vilket innebär att det finns en viss öppning för det. Men även om det är ett möjligt alternativ, är det verkligen inte ett önskvärt sådant.

För att bryta upp från det rödgröna samarbetet och stödja alliansen så skulle Miljöpartiet nog kräva ett mycket högt pris. Och tvärtemot vissa framstående liberalers absurda fantasier om att Miljöpartiet skulle vara ett förhållandevis liberalt alternativ så är sanningen att dessa eftergifter skulle så gott som uteslutande vara antiliberala. Miljöpartistiska företrädare som Maria Wetterstrand och Maria Ferm och Jakob Dalunde har nämligen upprepade gånger sagt att det de ogillar med regeringen är att den sänkt skatterna för mycket,stramat år bidragssystemen för mycket, inte vill avveckla kärnkraften och inte är tillräckligt ambitiösa i sin klimatpolitik (trots att det 40% mål för 2020 som regeringen har är mer långtgående än i något annat land).

Med Miljöpartiet i regeringen eller som inflytelserikt stödparti skulle Sverige få kraftigt minskad frihet och tillväxt och kraftigt ökad arbetslöshet. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

Alternativet nyval är väldigt lätt genomförbart, men knappast särskilt önskvärt heller. Risken är att väljare ser det som att etablissemanget underkänner deras åsikt, och det innebär att det nya resultat som det nyvalet skulle innebära förmodligen inte innebär någon förbättring av situationen.

Kvar står då det sista alternativet, att regeringen regerar som minoritetsregering, med i de frågor det är nödvändigt med "hoppande majoritet". Alltså driver igenom sin politik med det oppositionsparti som man är enig med i vissa frågor. Visserligen innebär det inte att man kan få igenom alla sina förslag heller då SD och de rödgröna är eniga i en del frågor, men det innebär nog faktiskt att en mycket större del av allianspolitiken kan drivas igenom än vid något av de andra alternativen.

Detta gäller som jag nu läste (och där måste jag erkänna att jag gav ett missvisande intryck i vissa tidigare poster) framförallt i budgetfrågor. Enligt de nya budgetreglerna så behövs nämligen inte en majoritet i riksdagen för att budgeten ska gå igenom. För att regeringen ska få igenom sin budget räcker det med att oppositionen inte ska gå ihop om en gemensam alternativ budget. Och då sannolikheten för att de rödgröna och SD skulle gå ihop om en gemensam budget är i princip noll så skulle det faktiskt gå att få igenom större delen av regeringens politik, åtminstonde i frågor som rör budgeten.

Det som skulle kunna hota detta vore om de rödgröna och SD båda ilsknar till över deras bristande inflytande och kräver ett misstroendevotum och gemensamt röstar för det.

Det vore isåfall beklagligt förstås men det finns en god chans att vi skulle kunna undvika det osh skulle det ändå ske skulle vi hamna i situation nummer 5 med ett nyval. Och om nyvalet sker med bakgrund av det så är sannolikheten större att väljarna straffar de ansvariga (de rödgröna och SD) än om nyval direkt utlystes bara för att de etablerade partierna anser att väljarna röstade fel.

Regeringen bör därför ge upp planerna på MP-samarbete och istället försöka styra som minoritetsregering och med den nya budgetlagen som hjälp ensam driva igenom budgeten och i andra frågor försöka använda sig av "hoppande majoriteter".

torsdag 23 september 2010

Fler valobservationer

-De rödgröna plus Sverigedemokraterna fick trots allt marginellt fler röster när den slutgiltiga räkningen var klar då alliansens övertag bland de sent räknade rösterna var lägre än vid tidigare val. Majoriteten var 1805 röster (då alliansen fick 2936790 röster mot 2598985 för de rödgröna och 339610 för SD) att jämföra med 7108 röster vid den första sammanräkningen under valnatten. Det innebär dock ändå att de missgynnades av avrundningsfaktorn då alliansen borde baserat på rösterna fått 174 mandat och inte 173 medan de rödgröna bara borde ha fått 155 mandat och inte 156.

-I gruppen "övriga partier" var Piratpartiet störst med 38491 röster (0,65%) följt av Feministiskt initiativ (FI) med 24139 röster (0,40%) och Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) med 11078 röster(0,19%). Piratpartiet ökade sitt stöd något jämfört med 2006, men föll dramatiskt jämfört med fjolårets EU-val. FI och SPI föll däremot kraftigt beroende förmodligen på att de etablerade partierna ändå tagit över deras frågor.

I övrigt gick vänsterextrema "Rättvisepartiet socialisterna" framåt från 1097 röster (0,02%) till 1456 röster (0,03%). De två partier som är ännu extremare i sin nationalism än SD, Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti (f.d. Nationalsocialistisk front), fick däremot se sitt stöd kollapsa då de flesta av deras sympatisörer taktikröstade på SD. Nationaldemokraternas röstetal föll från 3064 till 1141, medan Svenskarnas parti bara fick 681 röster (mot 1417 för Nationalsocialistisk front 2006).

[Klassiskt] liberala partiets resultat diskuterade jag som ni kanske redan sett i föregående post.

-Det gick tyvärr i regel dåligt i personvalen för liberala kandidater. Exempelvis fick moderaten Tobias Sjö, som Fredrik Segerfeldt rekommenderade, bara 132 personkryss (0,07%) i sin valkrets Stockholms kommun, och partikamraten Johnny Munkhammar fick i sin valkrets "Stockholms län" bara 315 personkryss (0,11%). Centerpartisten Johan Hedin fick bara 179 kryss (0,53%) och Jonas Pettersson fick bara 32 kryss (0,09%)i deras valkrets Stockholms kommun. Kristdemokraten Sara Skyttedal fick bara 128 kryss (0,29%) i sin valkrets "Stockholms län". Folkpartisten Erik Svansbo fick bara 21 personkryss (0,11%) i sin valkrets Östergötlands län.

Något bättre gick det för Folkpartisten Mathias Sundin i Östergötlands län som fick 625 kryss (3,29%) i Östergötland, något som dock inte räcker för riksdagsplats. De relativt liberala centerpartiserna Fredrick Federley och Annie Johansson blev tack vare sina höga placeringar och i det senare fallet också på grund av anmärkningsvärt många kryss invalda. Däremot så förlorade Camilla Lindberg i Dalarna sin riksdagsplats trots många kryss, eftersom Folkpartiet i Dalarna inte fick tillräckligt många röster totalt sett.

Liberala partiet kostade kanske alliansen egen majoritet

Rösträkningen i Riksdagsvalet är nu klar, och det står nu klart att Liberala partiet (som på valsedlarna hette "Klassiskt liberala partiet" eftersom Valmyndigheten märkligt nog ansåg att namnet "Liberala partiet" kunde förväxlas med namnet "Folkpartiet liberalerna") fick 716 röster, en kraftig ökning från de 202 röster man fick 2006. Till detta kom 22 som inte förstått det där med att namnet på valsedlarna inte är detsamma som det egentliga partinamnet på valsedlarna skrev "Liberala partiet" och 19 som skrev "Liberala Partiet".

Detta är i och för sig som sagt en mycket kraftig uppgång, men med tanke att detta avspeglar hur uselt 2006 års resultat var är det knappast något man bör vara nöjd med.

Detta avspeglar dels att deras organisation ännu inte utvecklats särskilt mycket och dels att de precis som andra småpartier missgynnas av den delvis eller helt självuppfyllande profetian att de inte kan komma in i riksdagen. Det senare kan de inte göra så mycket åt annat än att på annat sätt växa, men det tidigare är i princip möjligt att åtgärda oberoende av yttre faktorer.

Intressant är dock att det är möjligt att trots det synnerligen blygsamma röstantalet så kan de ha påverkat mandatfördelningen trots allt. Det jag syftar på är Liberala partiet kan ha berövat alliansen de röster som behövts för att vinna majoritet. Det saknades alltså då 19 röster i Göteborgs kommun och 7 röster i Värmland för Folkpartiet i båda fallen för att få två till mandat. Liberala partiet fick 74 röster i Göteborgs kommun och 17 röster i Värmlands län. Till detta kom åtminstonde 3 röster i Göteborg och okänt antal i Värmland (av okänd anledning specifieras det inte där) från väljare som inte förstått det där med den ovannämnda namnfrågan.

Då det antas att dessa väljare normalt skulle röstat på alliansen så menar Liberala partiet att det var de som kostade alliansen dess majoritet.

Jag är dock inte lika säker på det, dels för att Liberala partiets väljare i brist på partiet kan ha exempelvis röstskolkat eller röstat på Piratpartiet och dels för att det hade inte dugt med vilket alliansparti som helst som alternativ, utan det hade mer specifikt krävts röster på Folkpartiet. Och namnet "Folkpartiet liberalerna" till trots så är Folkpartiet i praktiken det minst liberala allianspartiet och därför troligen inte det det alternativ som de flesta skulle ha valt.

Hade det varit så att de kostat alliansen segern så hade det varit mestadels dåligt, men bara mestadels.

Det negativa är att nu kommer regeringen bli tvungen att aktivt eller passivt söka stöd för sina förslag hos endera Miljöpartiet, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna (eller i extremt sällsynta fall Vänsterpartiet). Även i best case scenariot där man kan förlita sig på "hoppande majoriteter" så lär det innebära en klart mindre liberal politik med förmodligen inga nya skattesänkningar på arbete och definitivt inga fler besparingar i bidragssystemet. Ja, risken finns faktiskt att de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna driver igenom ökade utgifter på a-kassa och sjukpenning, något som kommer att försvaga svensk ekonomi och minska sysselsättningen.

Och om det blir så att alla oppositionspartier hotar fälla regeringen i misstroendevotum om det inte blir något organiserat samarbete och det därför blir ett organiserat samarbete med Miljöpartiet så lär vi dessutom få se en mer miljöfundamentalistisk politik med höjd koldioxidskatt och stopp för kärnkraften.

Det positiva är å andra sidan att detta kan sända budskapet att det inte är kostnadsfritt för alliansen att genomföra eller föreslå antiliberala saker som "jämställdhetsbonus", förbud mot hemundervisning, höjd alkoholskatt och FRA. Detta särskilt då som vissa som ser FRA-frågan som viktig trots de kraftiga modifikationer som genomfördes nog röstade på Piratpartiet som fick ännu fler röster i nämnda valkretsar.

onsdag 22 september 2010

"Nya centern" stärker sin ställning

Jag noterade i måndags att centerpartiet inte stärkte sin ställning inom alliansen efter valet. Tvärtom tappade man precis som folkpartiet och kristdemokraterna i röstandel medan moderaterna ökade betydligt.

En intressant detalj om man studerar siffrorna noggrannare är att centern tappade i sina traditionellt starkaste områden, nämligen i glesbygden, samtidigt som man gick framåt framförallt i Stockholm.

I sitt starkaste fäste i 2006 års val, Gotland, tappade man från 19,6% till 14,9% och i sitt näst starkaste fäste , Jämtland, tappade man från 16,9% till 12,9%. Även i de flesta andra län så tappade man, inklusive i Maud Olofssons hemlän Västerbotten där man föll från 11,8% till 7,5%. I Olofssons hemkommun Robertsfors tappade man från 28,3% till 21%.

Som kontrast så ökade man från 5,7% till 6,4% i Stockholms kommun och i övriga Stockholms län så ökade man från 5,3% till 5,8%.

Detta innebär att Stockholmsfalangen inom partiet stärkt sin ställning inom partiet. Precis som moderaterna så har centern genomgått en omvandling, fast i motsatt riktning. Tidigare var man ett parti som stod för en "grön" miljöpolitik, en mittenposition i ekonomisk politik (så sent som 2002 definierade centern sig som "borgerlig vänster") och att vara ett särintresseparti för glesbygden i allmänhet och jordbruket i synnerhet. Det var vad man skulle kalla för "gamla centern".

Förvisso har man fortfarande i princip kvar det där med "grön" miljöpolitik men man har tonat ned det något samtidigt som de andra allianspartierna också börjat med det i nästan lika hög grad. Samtidigt så har dess profilering som särintresseparti för glesbygden urvattnats kraftigt, och det där med "borgerlig vänster" i ekonomiska frågor har man helt gett upp och nu är man tvärtom det mest "högerorienterade" partiet inom alliansen vad gäller ekonomiska frågor. Det är vad man skulle kunna kalla "nya centern".

Bland partiaktivisterna ute i glesbygden så delar de flesta (fast inte alla, Olofsson själv kommer från glesbygden) "gamla centerns" värderingar, medan däremot de flesta aktivisterna i Stockholm delar "nya centerns" värderingar.

En positiv sak med centerns resultat kan då alltså vara att en högre andel av de som är kvar i partiet delar "nya centerns" värderingar. Det faktum att framgången i Stockholm inte kompenserade för tappet i resten av landet riskerar dock att förse kvarvarande delar av "gamla centern" med argumentet att "nya centerns" politik är en valförlorare.

Vilket skulle bevisas

Johnny Munkhammar påpekade i SVT debatt helt korrekt att Vänsterpartiet är ett extremistiskt (kommunistiskt) parti. Detta gjorde en vänsteranhängare så upprörd att Munkhammar fick motta hot om att han skulle "passa sig". Vänsteranhängaren såg alltså till att direkt bekräfta det påstående han var så upprörd över!

måndag 20 september 2010

Avrundningsfaktor kostar alliansen mandat?

Nu är inte valresultatet helt klart då en del sena förtidsröster och röster från utlandssvenskar inte räknats, men vissa saker tycks stå klart.

Det som redan står klart är att åtminstonde två av fyra önskvärda saker ur liberalt perspektiv inte uppfylls. De fyra önskvärda sakerna är för det första att alliansen skulle behålla riksdagsmajoritet, för det andra att centern skulle stärka sin ställning inom alliansen, för det tredje att liberala kandidater i allianspartierna ska bli invalda och och för det fjärde att Liberala partiet ska öka kraftigt från det patetiskt dåliga resultat (202 röster) man fick 2006.

De två förstnämnda sakerna vet vi redan nu inte blir uppfyllda och de två sista punkterna vet vi inget om förrän den slutgiltiga räkningen är färdig, även om det ser mörkt ut för Johnny Munkhammar. Trots att moderaterna ökade från 38,3% till 39,9% i hans valkrets "Stockholms län" (alltså Stockholms län exklusive Stockholms kommun) så minskade antalet moderata mandat från 17 till 15, något som dels beror på att SD fick mandat men framförallt på att det totala antalet mandat totalt i "Stockholms län" föll från 42 till 38. Det senare framstår som lite märkligt då Stockholms läns befolkning ökat mer än riksgenomsnittet. Då Munkhammar var nummer 18 på den moderata valsedeln i "Stockholms län" så krävs det alltså att mer än 8% (cirka 22000 röster) av de moderata väljarna i "Stockholms län" kryssade för honom. Det är möjligt, men inte särskilt troligt att han klarar det.

Samtidigt kan det noteras att röstfördelningen är jämnare än mandatfördelningen. De rödgröna och SD får sammanlagt 177 mandat (157 för de rödgröna och 20 för SD) mot 172 för alliansen. Rödgröna och SD har alltså cirka 3% fler mandat. Men lägger man ihop rösterna ser man att de rödgröna och SD fick 2848864 röster (2518707 för de rödgröna och 330157 för SD) mot 2841756 för alliansen, alltså bara 0,25% mer. Detta framstår som märkligt med tanke på att det svenska valsystemet ska vara helt proportionellt bortsett från de partier som hanmar under 4%-spärren. Dels kan det vara relaterat till det lägre antalet mandat i "Stockholms län" men alldeles bortsett från det märkliga i den minskningen så borde det kompenseras av utjämningsmandat. En annan tänkbar förklaring är att allianspartierna kan ha haft otur med avrundningen.

Då skillnaden i röster som nu räknats är relativt liten och då moderaterna brukar vara starka bland de utlandssvenskar som röstar så kan det faktiskt mycket väl bli så att Sverige efter den slutgiltiga sammanräkningen att vi får en situation liknande den i Norge där de borgerliga fick fler röster än de rödgröna men där de rödgröna ändå får fler mandat.

UPPDATERING: Jag ser att en matematikprofessor nu gjort samma upptäckt som jag gjorde angående att alliansen på grund av avrundning för de enskilda partierna fått för få mandat-och att det kan innebära att trots att alliansen kanske får fler röster än de rödgröna och SD har tillsammans förlorar de den egna majoritet. Vilket innebär att vi i onödan får mycket sämre politik när Miljöpartiet och/eller Socialdemokraterna får inflytande.

lördag 18 september 2010

Vänsterpartiets kommunism är kvar

En grundläggande liberal och demokratisk rättighet är rätten att kunna uttrycka den åsikt man har. Denna rätt ska naturligtvis även gälla de personer vars åsikter man inte gillar.

Företrädare av totalitära ideologier som kommunism har dock en annan uppfattning, nämligen att bara personer som delar våran ideologi ska kunna uttrycka sig. Enbart anhängare av den typen ideologier skulle därför försöka förhindra meningsmotståndare att uttrycka sin åsikt genom att med vuvuzelas ( Och jag som hade hoppats att vi skulle få slippa den styggelsen efter det att fotbolls-VM var över!) och megafoner se till att ingen kan höra vad de säger.

Det är just därför som avslöjandet att två vänsterpartistiska riksdagskandidater, Dror Feiler och Francisco Contreras, deltog aktivt vid störningen av SD-ledaren Jimmie Åkessons möte är så talande. Båda är ökända i tidigare sammanhang, den förstnämnda som organisatör av "Ship to Gaza"-flottiljan, vars syfte var att ge den nazistiska Hamasdiktaturen i Gaza möjlighet att fritt importera mer avancerade vapen som de kunde mörda fler judar med, den sistnämnde som aktiv försvarare av Hugo Chavez marxistiska diktatur i Venezuela, så man borde kanske inte bli så förvånad över att det är just dem.

Det intressanta i sammanhanget är att det visar att vänsterpartiets kommunistiska tankesätt fortfarande är kvar. Visserligen säger Lars Ohly att han inte gillar vad Feiler och Contreras gjorde, men han har ingen avsikt att utesluta dem, vilket innebär att deras agerande är sådant som man kan tolerera.

Miljöpartiet är ett antiliberalt val

Jag har som tidigare påpekat sagt att de två mest liberala valen i årets val är [Klassiskt] Liberala partiet och Centern (med moderaterna som tredje bästa). Detta är också den slutsats de flesta andra liberala bloggare dragit, med undantag då för Henrik Alexandersson och Mattias Svensson.

Jag har redan diskuterat varför Alexanderssons val, Piratpartiet, inte är bra så jag ska inte göra det igen. Nu läser jag att Mattias Svensson säger sig välja....Miljöpartiet(!).

Min första reaktion när jag läste det var att tro att det var ett kraftigt försenat aprilskämt, men så är det nog inte.

Svensson har en väldigt lång text där han går igenom olika argument för och emot. Han instämmer i princip själv i många av de invändningar mot Miljöpartiet som kan och bör framföras. Han konstaterar att den miljörörelse som Miljöpartiet är en del av är tillväxtfientligt och att detta naturligtvis är dåligt och han konstaterar själv att Miljöpartiet är antiliberalt i de flesta frågor. Han konstaterar vidare själv att det valmanifest som Miljöpartiet skapat tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är "kliniskt befriad från liberala inslag".

Att han ändå säger sig stödja dem motiverar han med två argument. Det första är att Maria Wetterstrand säger sig vilja vara det mest liberala alternativet, något han säger sig lita på. Men om man förutom i ett fåtal frågor förespråkar en direkt antiliberal politik då är det verkligen inget man ska lita på. Att man kallar sig liberal är verkligen ingen garanti på att man är det. Den ryske fascisten Zhirinovskijs parti kallar sig exempelvis för Liberaldemokraterna.

Och att man är liberal i ett fåtal frågor är knappast någon bedrift. Exempelvis så har även Sverigedemokraterna en del liberala ställningstaganden: man vill exempelvis öka valfriheten inom barnomsorgen, man vill sänka biståndet, man är relativt "klimatskeptiskt" och man har till skillnad från andra större partier inte lagt något förslag om höjd skatt på alkohol och tobak (i alla dessa frågor så står för övrigt Miljöpartiet för en starkt antiliberal linje). Skulle Svensson på den grunden överväga en röst på Sverigedemokraterna? Knappast.

Det andra argumentet är att han vill stödja liberala kandidater inom alliansen genom att straffa alliansens ledningar. Men det är en starkt kontraproduktiv strategi. En framgång för Miljöpartiet och därmed också det rödgröna blocket som helhet skulle tolkas som att alliansen behöver gå ännu längre in i mitten och bli ännu mer klimatalarmistiska, något som skulle försvåra för liberala kandidater. Vill man stödja liberala kandidater ska man personrösta på dessa kandidater eller rösta på [Klassiskt] Liberala partiet (något som skulle sända en otvetydig signal om att man är missnöjd med alliansen ur ett liberalt perspektiv).

Angående hur Miljöpartiet profilerar sig vill jag till sist tipsa om hur Grön Ungdoms båda språkrör har en artikel där de uttryckligen säger att Miljöpartiet är partiet för personer som är emot alliansens skattesänkningar och för radikal grön tvångsomställning av samhället. Det säger allt om hur det partiet är och hur en röst på dem skulle tolkas.

fredag 17 september 2010

Tillväxteffekterna av alkoholskatt och matmoms

Jag nämnde i föregående inlägg att både matmoms och alkoholskatt var skadliga för tillväxten, men att alkoholskatten var klart värre, men jag förklarade inte varför, så det tänkte jag göra det nu.

En förklaring till att båda är negativa är att även om låginkomsttagare förmodligen spenderar en högre andel av sin inkomst på mat och alkohol så spenderar höginkomsttagare mer i absoluta tal. Det innebär att dessa skatter minskar den extra köpkraft som höginkomsttagares högre inkomst ger, vilket i sin tur innebär att det i praktiken fungerar som en extra inkomstskatt, något som är negativt av skäl jag knappast behöver förklara.

Ett annat skäl är att högre skatt på dessa varor kan få folk att försöka producera själva, köpa "svart" och köpa utomlands i högre omfattning. Denna effekt finns för båda varor, men är långt starkare för alkohol än för mat.

När det gäller att producera själv så finns möjligheten att "hembränna" vad gäller alkohol och att till exempel odla potatis eller andra grödor eller att gå och jaga vilda djur vad gäller mat. Denna effekt är förmodligen större för alkohol då de potentiella extra förtjänsterna från "hembränning" i regel är större än för att exempelvis odla potatis, inte minst i förhållande till de ansträngningar som krävs.

När det gäller illegala köp är effekten nog dramatiskt högre för alkohol. Jag har då aldrig hört talats om ligor som ägnar sig åt "svart" försäljning av mat, så det begränsar sig nog till eventuella köp av grannens grödor eller viltkött. För alkohol finns däremot organiserade ligor som helt eller delvis ägnar sig åtsmuggelverksamhet.

På motsvarande sätt är nog de legala inköpen utomlands dramatiskt mycket högre för alkohol än för mat. Enligt vad jag hört så är såväl mat som alkohol billigare i Tyskland än i Sverige, men medan det är lönsamt åtminstonde för personer i Götaland att resa ner till Tyskland och köpa alkohol så är det verkligen inte lönsamt att göra motsvarande matresor. Detta beror dels på att prisskillnaden mellan Sverige och Tyskland är dramatiskt mycket större för alkohol, och dels beror det på att medan mat ofta blir dåligt snabbt så håller sig alkohol väldigt länge, vilket innebär att man inte kan köpa särskilt mycket. Inte ens för personer i allra sydligaste Götaland, alltså Skåne och Blekinge, lär det därför på grund av transportkostnaderna bli lönsamt att åka ner enbart för att köpa mat. En marginell effekt kan dock kanske förväntas då vissa kanske köper mindre mängder mat med sig om de ändå är i Tyskland av andra skäl, exempelvis då för att köpa alkohol.

Just eftersom det är mycket lönsammare att substituera legala inköp i Sverige med egenproduktion, "svarta" inköp eller legala inköp utomlands för alkohol än för mat så kan man förvänta sig en klart mer negativ tillväxteffekt av höjd alkoholskatt än för höjd matmoms.

torsdag 16 september 2010

Om ekonomistas "valplattform"

Av Maria Eriksson tipsas jag om att Jonas Vlachos på sajten ekonomistas har upprättat ett "nationalekonomiskt valmanifest".

Manifestet innehåller både bra och dåliga inslag. Till de bra inslagen som jag helt eller huvudsakligen instämmer i hör förslagen om sänkt bolagsskatt (kanske den skattesäkning som skulle ha den mest positiva effekten på BNP-tillväxten), avskaffad hyresreglering, betygsreform och privatiseringar av statliga tillgångar till marknadspriser.

Vad som är i varierande grad dåligt är de inte mindre än fem förslagen till skattehöjningar som finns med. Att höja fastighetsskatten och matmomsen är förvisso betydligt mindre tillväxtfientligt än många andra skatter (inklusive för övrigt alkoholskatt), men de är ändå svagt negativa. Enbart om man direkt kopplar det till att finansiera sänkningar av ännu mer tillväxtfientliga skatter så kan de sägas vara positiva.

Att återinföra arvsskatten är faktiskt dåligt för tillväxten eftersom det försvagar incitamenten till sparande och eftersom det kan allvarligt skada många företag vid generationsskiften.

Att höja koldioxidskatten är detsamma som att höja beskattningen av transporter industriell verksamhet och skulle därför vara uppenbart tillväxtfientligt, särskilt då om det införs ensidigt. Vlachos tycks vara medveten om det varför han talar om att det är önskvärt att införa det i hela världen. Men den som tror att den amerikanska kongressen kommer att gå med på något sådant känner inte amerikansk politik (Inte ens när det mer "gröna" av de två stora partierna, demokraterna, hade 60 av 100 platser i senaten så kom något sådant förslag att antas). Och även i många andra viktiga ekonomier, inte minst då Kina och Indien är motståndet om möjligt ännu mer kompakt. Vad gäller negativa externaliteter så har inga sådana kunnat bevisas.

Sedan vad gäller förslaget om en differentierad, statlig och obligatorisk är det både bra och dåligt. Att a-kassan ska vara differentierad baserad på vilken yrkesgrupp man tillhör och andra riskfaktorer är självklart då det ökar gör det till mer av försäkring och mindre av bidrag. Att den ska vara statlig är också självklart så länge som den är skattesubventionerad (sen kan man ifrågasätta det). Att den ska vara obligatorisk är däremot fel av flera skäl. Det strikt nationalekonomiska skälet för det är att det försvagar incitamenten då den innebär en de facto skattehöjning för dem som tvingas in, samtidigt som deras ersättning vid arbetslöshet blir högre.

Vlachos nämner inte denna effekt, samtidigt som han bara har ett argument för, nämligen att frivillighet skapar så kallad adverse selection, alltså att folk när de tecknar försäkring inte nämner att de har högre risk än andra. Men om avgiften och/eller ersättningen differentieras baserat på kända riskfaktorer som till exempel yrkestillhörighet och om man kräver att man varit med tillräckligt lång tid för att få ersättning så är det problemet minimalt, nästan obefintligt.

onsdag 15 september 2010

När det är fel och rätt med opinionsundersökningar

En ledande socialdemokrat kräver att antalet opinionsundersökningar inför ett val ska begränsas. Även andra politiker har krävt det eftersom opinionsundersökningarna sägs påverka röstandet.

Jag håller i och för sig med om att opinionsundersökningar påverkar röstandet. Ja, som jag påpekade i förra inlägget så är dessa relevanta för avvägningen för marknadsliberalt sinnade personer mellan att rösta på Centern eller [Klassiskt] Liberala partiet.

Att socialdemokrater nu är missnöjda med mätningarna beror förmodligen på att vissa mittenväljare som tvekar mellan blocken och som vill undvika att Sverigedemokraterna får vågmästarställning på grund av mätningarna väljer det enda block som har realistisk chans att nå egen majoritet, det vill säga alliansen.

Men jag tycker dock inte att det innebär att man bör förbjuda sådana mätningar. Dels för att det skulle innebära ett brott mot principen om yttrandefrihet. Och dels för att det faktiskt är bra ur demokratisk synpunkt med opinionsmätningar nära valet.

Anledningen till det är just för att mätningarna påverkar valet. Ta till exempel en marknadsliberal som tvekar mellan Centern och [Klassiskt] Liberala partiet. Om man vill bidra till att förhindra en vågmästarroll för SD men också stödja Liberala partiet utifall att risken för det är litet då kan mätningarna hjälpa en att nå det beslut man blir mest nöjd med.

Eller ta en väljare som kanske gillar moderaterna bäst av allianspartierna men som ser det som allra viktigast att alliansregeringen får majoritet. Om mätningarna indikerar huruvida risken är hög för att någon av de mindre borgerliga partierna åker ut, då ger det en vägledning för att hjälpa väljaren att rösta på det sätt som denne blir mest nöjd med. Dvs som stödröst om något parti riskerar åka ut eller som röst på moderaterna om risken för det är väldigt lite.

Eller ta en mittenväljare som tycker fördelarna och nackdelarna med alliansen relativt de rödgröna är ganska likvärdiga men tycker att de rödgröna är något bättre, men samtidigt ser en situation där SD har en vågmästarroll som worst case scenario. Då är det rätt att mätningarna hjälper denne att rösta på det sätt som man blir mest nöjd med.

Det är så att säga legitim "konsument"informarion med många mätningar just före valet.

Däremot ska det sägas att jag är mycket mer negativ till opinionsmätningar långt innan valet. Det fyller då ingen funktion i att vägleda väljare, och som den senaste mandatperioden visar så har dessa mätningar nästan ingen koppling alls till det troliga senare valresultatet. Under 2007 och långt in i 2008 ledde de rödgröna med närmare 15 procentenheter över alliansen. Nu ser det ut som alliansen kan vinna med nära 10 procentenheter. Vad var då poängen med dessa tidiga mätningar?

Samtidigt så kan det på goda grunder hävdas att dessa mätningar orsakade skada. Poängen med den förlängning av mandatperioderna från 3 till 4 år som genomfördes 1994 var just att regeringar i början av mandatperioder ska kunna bortse från valtaktiska överväganden. Men de usla opinionssiffrorna för alliansen under 2007 som gav bilden av att svenska folket önskade en klart mer socialistisk politik bidrog förmodligen till att politiken i viktiga avseenden blev sämre. Förmodligen var det dessa som bidrog till att regeringen inte vågade genomföra det avskaffande av värnskatten som man utlovat, och det bidrog förmodligen också till att man inte våga strama åt a-kassan ytterligare.

Nu vill jag av yttrandefrihetsskäl inte gå så långt som att förbjuda opinionsundersökningar i början av mandatperioden. Men politiker, media och andra bör åtminstonde under första och helst också under andra året av en mandatperiod högaktningsfullt ignorera opinionsundersökningar.

tisdag 14 september 2010

Skälen för att rösta liberalt överväger alltmer

Förra veckan skrev jag om avvägningen mellan att rösta på [Klassiskt] Liberala partiet och att rösta på ett alliansparti (vilket isåfall mer specifikt bör bli Centern).

I korthet så bestod argumentet för Centern i att det är önskvärt att undvika en rödgrön majoritet eller en situation där Sverigedemokraterna blir vågmästare och då [Klassiskt] Liberala partiet saknar chans att komma in i Riksdagen i detta val så är enda sättet att undvika dessa situationer att rösta på Centern. Argumentet för [Klassiskt] Liberala partiet bestod i att en röst för dem ger en tydligare signal för liberalisering, något som behövs inte minst för att markera mot alliansregeringens antiliberala felsteg som införande av förmyndarbidraget "jämställdhetsbonus", förbud mot hemundervisning och höjd alkohol-och tobaksskatt. Desto fler som röstar på dem desto större blir pressen på alliansen att föra en liberal linje, särskilt då som fler röster detta val ökar förutsättningarna för Liberala partiet att växa under de kommande åren.

Jag håller fast vid alla dessa argument för och emot, men det bör också betonas att argumentet för en röst på Centern bygger på att det är ett jämnt val. Om det inte finns någon risk för en rödgrön majoritet eller en vågmästarroll för Sverigedemokraterna då är det inte längre tillämpbart och då bli en röst på [Klassiskt] Liberala partiet det självklara valet.

Baserat på den senaste tidens opinionsmätningar framstår nu argumentet för Centern allt mindre relevant. I samtliga mätningar den senaste tiden så har alliansen ett mycket stort övertag över de rödgröna och dessutom så visar samtliga mätningar att Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen, så risken för en rödgrön majoritet får nog sägas ligga väldigt nära noll. Risken är dock något högre att SD kan få en vågmästarroll, men då de 3 senaste mätningarna från Sifo, Synovate och Skop alla visar på att alliansens övertag är flera procentenheter större än SD:s andel så är risken för det väldigt låg också.

Helt irrelevant är argumentet för Centern inte då det trots allt finns viss felmarginal i såna här mätningar, då det är 5 dagar kvar och då det finns en liten risk för att dramatiska saker till de rödgrönas eller SD:s fördel kan hända under den tiden, och då opinionsmätningar brukar underskattar SD:s stöd (eftersom många som röstar på SD inte vågar medge det för någon), men då det nu bara är en liten risk att alliansen förlorar majoriteten i Riksdagen medan vi vet säkert att argumenten för [Klassiskt] Liberala partiet kommer vara tillämpbara så då framstår argumenten för att rösta liberalt klart starkare.

För övrigt, då det är en hög risk att valsedlar för [Klassiskt] Liberala partiet inte kommer finnas i er vallokal så bör ni om ni tänkt rösta på dem beställa valsedlar (om ni inte redan gjort det), och göra det helst redan idag så de kommer fram innan fredag

Det går i och för sig även att rösta på dem genom att skriva Klassiskt liberala partiet på en blank valsedel, men då måste ni vara noga med att skriva rätt (se partiets instruktioner) för annars så räknas inte rösten.

måndag 13 september 2010

Problemet med åldersbaserade skatter

Det hävdas ofta felaktigt att pensionärer är utsatta för en "åldersskatt" på grund av jobbskatteavdraget. Detta är felaktigt av flera skäl, bland annat då för att skatten på pension faktiskt är lägre än på lön och för att pension är en annan typ av inkomst än lön.

Det finns dock två "åldersskatter" i Sverige, dels då att personer äldre än 26 har en högre arbetsgivaravgift än personer yngre än 26 och dels att personer äldre än 65 har ett dubbelt jobbskatteavdrag, vilket innebär att personer yngre än 65 har en högre skatt.

Denna typ av differentiering är alltid problematisk, inte bara av rättviseskäl, utan också på den krasst nationalekonomiska grunden att den likt alla selektiva skattesänkningar (förutom i fall där differentiering redan existerar som med restaurangmomsen) skapar snedvridningar.

Hur motiveras då dessa åldersskatter?

När det gäller den lägre arbetsgivaravgiften för personer yngre än 26 så motiveras det med att ungdomsarbetslösheten är ett stort problem. Och det är den för all del. All ofrivillig arbetslöshet (bortsett från möjligen då viss oundviklig och mycket kortvarig friktionsarbetslöshet) är ett problem, och det gäller naturligtvis också när personer yngre än 26 är arbetslösa. Men varför skulle det vara värre att en 22-åring är arbetslös än att en 32-åring eller 42-åring eller 62-åring är arbetslös? Det är det inte, det minst lika allvarligt i de andra åldersgrupperna som bland de yngre. Om något så är det värre när äldre är arbetslösa för där är avkastningen på vidareutbildning för såväl individen som samhället lägre än för yngre.

Att andelen arbetslösa är högre bland yngre förändrar på intet vis denna analys då statistiska aggregat inte har några rättigheter utan det som spelar roll är effekten för individen och för samhället. Och i dessa två relevanta aspekter är det som sagt minst lika illa om personer äldre än 26 är arbetslösa som när personer yngre än 26 är det. Och då det inte finns någon anledning att tro att sänkta arbetsgivaravgifter har större effekt på personer yngre än 26 finns ingen anledning att ha en sådan differentiering.

Vad sedan gäller det högre jobbskatteavdraget för personer som är äldre än 65 så brukar det motiveras med att vi för att klara samhällsekonomin nu när befolkningen åldras behöver få fler av dem som är äldre att arbeta. Och visst är det bra om fler personer som är över 65 år arbetar, men precis som i förra fallet så är det minst lika viktigt att få fler personer yngre än 65 i arbete som att få de som är över 65 i arbete. Det har en lika positiv effekt på BNP och statsbudgeten oavsett vilken ålder de arbetande har. Och då det återigen inte finns någon anledning att tro på särskilt stor effekt för äldre och då det som bekant tyvärr definitivt inte råder full sysselsättning bland personer yngre än 65 så finns det ingen anledning att ha denna differentiering

Innebär det att man bör slopa rabatten på arbetsgivaravgifter för unga och ta bort det dubbla jobbskatteavdraget för äldre? Svaret är "nja" eller rättare sagt "det beror på". Det beror på om inkomsterna från detta oavkortat går till generella skattesänkningar för alla eller ej. Till skillnad från i fallet med instegsjobben så är det trots allt så att de betalar viss skatt ändå, och även om riktade skattesänkningar är sämre än generella skattesänkningar så är de bättre än inga skattesänkningar alls.

Så om alternativet är en generell skattesänkning på motsvarande belopp då skulle jag förorda att de tas bort. Men om alternativet är att man helt enkelt höjer skatten för de yngre och/eller äldre och inte sänker den för andra, som de rödgröna vill göra när det gäller den lägre arbetsgivaravgiften för personer yngre än 26, då tycker jag inte att man ska ta bort det.

lördag 11 september 2010

Problemet med "instegsjobb"

Expressens ledarredaktion går idag i en osignerad ledare (förmodligen författad av Ann-Charlotte Marteus) till hårt angrepp mot Sverigedemokraterna. Det är inget fel i sig i att kritisera Sverigedemokraterna då deras politik har stora brister, men Expressens kritik håller inte särskilt hög kvalitet.

Dels så handlar det mest om emotionella utfall och okvädningsord som inte lär omvända någon som funderar på att rösta på partiet,medan der inte har så mycket av saklig kritik.

Det som klarast liknar saklig kritik mot SD är påståendet att de genom kritiken av "instegsjobb" sägs avslöja sig själva:

"Att partiet drivs av hat bevisas av detta: De hetsar mot invandrare som saknar arbete. Säger att de kostar pengar. Men samtidigt vill de ta bort det program, "instegsjobben", som ska underlätta för invandrare att få jobb.
De hatar invandrare när de inte jobbar, de hatar invandrare när de jobbar."


Kanske drivs en del sverigedemokrater av hat, men motstånd mot "instegsjobb" bevisar faktiskt inte alls det. SD har faktiskt rätt när de säger att det är diskriminerande mot svenskar (och invandrare som haft uppehållstillstånd längre än 3 år) och dessutom inte bra för samhällsekonomin.

Så här beskrivs konstruktionen av "instegsjobb" på arbetsförmedlingens hemsida:

"Har du fått uppehållstillstånd under de senaste 36 månaderna kan du få ett instegsjobb.

Ett instegsjobb innebär en subventionerad anställning. Alla arbetsgivare som anställer dig som är nyanländ invandrare kan få 75 procent av lönen i bidrag, dock max 750 kronor per dag."




Det handlar alltså inte om en selektiv skattesänkning som exempelvis gäller för de som anställer personer under 26 år eller för hushållsnära tjänster, utan det handlar om att det inte bara inte blir några arbetsgivaravgifter alls utan också att större delen av den utbetalda lönen direkt finansieras av statskassan. Det framgår inte uttryckligen, men det mesta tyder på att invandrarna samtidigt kvalificerar sig för de sociala förmåner (pension, a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning) som ibland påstås grunda sig på arbetsgivaravgifterna, och räknar man med det så skulle belopp motsvarande i princip hela lönen subventioneras.

Detta blir alltså dyrare för statskassan än ett rent bidragsberoende även om man inte antar någon undanträngningseffekt alls gentemot andra arbetssökande, och då det nog finns det anledning att göra det så framstår det hela som en ännu större förlustaffär. "Instegsjobb" kan därför inte rättfärdigas.

fredag 10 september 2010

Östros bättre än Reinfeldt på att motivera till röst på alliansen

I DN idag fick vi två helt olika besked om alliansens planserade skattepolitik:

-Fredrik Reinfeldt påstår att det i princip inte ska bli några skattesänkningar alls.

-Thomas Östros påstår att alliansen planerar 100 miljarder i skattesänkningar.

Vi har alltså då den ironiska situationen att Östros beskrivning av alliansens politik är mycket mer tilltalande än Reinfeldts!

Avsikten från båda var naturligtvis den motsatta då de båda tror att mittenväljare har motsatta preferenser än vad jag och andra liberaler har, det vill säga att de tror att dessa motsätter sig stora skattesänkningar. Vilket då leder Reinfeldt till att tona ner ambitionerna och samtidigt leder Östros till att blåsa upp dem maximalt.

Förmodligen ligger sanningen däremellan, då Reinfeldt faktiskt senare i intervjun nämner specifika skattesänkningar han vill genomföra och det Östros talar om handlar om de "visioner" som nämns i valmanifestet men som man till större delen nu bedömer att man inte har råd med under de närmaste åren. Så det lär bli skattesänkningar om alliansen blir omvald-men tyvärr lär de uppgå till betydligt mindre än 100 miljarder.

Dock, detta utspel från Reinfeldt illustrerar just varför jag anser att liberaler som har tänkt rösta på alliansen hellre bör rösta på centern än på moderaterna.

Och det gör dock också relativt mer lockande att rösta på [Klassiskt] Liberala Partiet. Även dagens opinionsmätning som visar på ett rekordövertag för alliansen pekar huvudsakligen (SD:s uppgång talar dock emot det)i samma riktning då argumentet att man bör rösta på alliansen för att förhindra rödgrön majoritet eller vågmästarroll för SD försvagas ju större övertag alliansen har i opinionsmätningarna.

torsdag 9 september 2010

Mer om alkoholskattehöjningen

Per Gudmundsson fortsätter med sina utmärkta artiklar om alkoholskattehöjningen och påpekar att det beräknas att så många som 3 av 10 öl som konsumeras i Sverige är legalt eller illegalt införda.

Samtidigt så påpekar han att medan höjningen uppgår till 70 öre så är existerande alkoholskatt 6,10 kronor. Tillsammans med Systembolagets vinstmarginaler räcker det därför med att försäljningen faller med ungefär en tiondel för att det ska bli en förlustaffär. Och även om det är otroligt att det ensamt kommer orsaka en så stor minskning på riksnivå, så kan det i södra Sverige mycket väl bli det och helt klart kommer en väldigt stor del av de där 1,8 miljarderna inte att infrias.

Dessutom bör man tänka på en annan sak. När kronan var som svagast i början av 2009 minskade gränshandeln i söder samtidigt som alltfler från Norge köpte här. Nu när kronan kraftigt stärkts igen mot euron (och därmed också den danska kronan som har fast växelkurs mot euron) lär gränshandeln öka igen hursomhelst. Kombinationen av den chocken och skattehöjningen innebär att ökningen kan bli betydande.

Varför var svensk tillväxt så hög?

Helt oväntat så reviderade SCB upp andra kvartalets BNP-tillväxt till hela 4,6%-vilket är näst högst i EU efter Slovakien- från tidigare rapporterade 3,7%.

Då tillväxten i hög grad reflekterar en återhämtning från den djupa lågkonjunkturen, och då mer specifikt hela 2,6 av de 4,6 procentenheterna i tillväxt reflekterar lagerförändringar så är det inte troligt att tillväxten håller sig så här hög särskilt länge. Dock är ändå utsikterna för tillväxt i Sverige ändå bättre än i de flesta andra EU-länder och i till exempel USA (särskilt då om alliansen blir omvald).

Varför är då tillväxten så hög? Dels handlar det om att svenskt näringsliv är mer cykliskt än i andra länder, vilket är varför det svenska BNP-fallet under lågkonjunkturen var större än EU-genomsnittet och också då varför BNP-tillväxten nu är högre än genomsnittet.

Men det handlar också om att regeringens jobbpolitik ger effekt. Jämför man med andra EU-länder med relativt hög tillväxt så ser vi att den mest cykliska delen av ekonomin, industrin, hade en mindre ökning än i Tyskland och Finland och klart mindre ökning än i Slovakien. Trots det var BNP-tillväxten något högre i Sverige än i Tyskland och Finland och bara marginellt lägre än i Slovakien. Sverige hade istället starkast tillväxt i tjänstesektorn, just den sektor som teoretiskt kan förväntas påverkas mest en sänkt skatt på arbete (då tjänstesektorn är mer arbetskraftsintensiv medan industrin är mer kapitalintensiv).

Denna rapport ger alltså ytterligare stöd till tesen att den sänkta beskattningen av arbete kombinerat med stramare bidragssystem har haft en positiv effekt på sysselsättningen och tillväxten.

onsdag 8 september 2010

Följderna av högre förmynderiskatter på alkohol och tobak

Den orättfärdiga skattehöjningen på alkohol och tobak som de rödgröna och tyvärr också alliansen föreslår är ju dålig av två skäl.

Dels innebär det en förmyndaraktig inskränkning av den personliga friheten något som borde (men tyvärr inte är) vara tillräckligt åtminstonde för alliansen att avvisa det.

Dessutom så innebär det att såväl legal (legal införsel) som illegal (smuggling/illegal införsel och hembränning) kommer att öka på bekostnad av legal försäljning. SvD:s ledarredaktion har dels en ledarartikel och en bloggpost som på ett bra sätt redogör för de negativa effekterna i detta avseende av skattehöjningen.

tisdag 7 september 2010

Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ är nästan identiska

Inget av de partier som för närvarande inte är representerade i Riksdagen får i förhållande till sitt väljarstöd så mycket uppmärksamhet i media som Feministiskt Initiativ (FI). Om vi undantar metadiskussionen om SD vad gäller hur partierna ska förhålla sig till dem om de blir "vågmästare" så får FI nästan lika mycket uppmärksamhet- och betydligt mer positiv uppmärksamhet- som SD trots att SD är långt större än FI. Och FI får klart mer uppmärksamhet än Piratpartiet trots att Piratpartiet förmodligen är större och trots att Piratpartiet vann en plats i Europaparlamentet.

Ett exempel på det är gårdagens DN debatt där Gudrun Schyman fick in en debattartikel som mest liknar en valbroschyr.

Men det är nog ändå högst osannolikt att FI kommer in i Riksdagen. Ja, förmodligen kommer de inte ens över de 1% som skulle innebära att Valmyndigheten i kommande val distribuerar ut deras valsedlar till alla vallokaler.

Varför går det trots deras kända partile...eller jag menar "talesperson" och trots all denna mediauppmärksamhet så dåligt för dem då? Även om de flesta svenskar inte gillar deras radikalfeminism så är det nog ändå högst troligt att andelen radikalfeminister är över 4%.

Ja, dels handlar det om det problem som alla partier som ligger långt ifrån 4% spärren dras med: Att folk inte vill rösta på dem för att de inte har en chans att komma in, vilket då ofta blir en självuppfyllande profetia.

Men det handlar också om att de etablerade partierna i allmänhet och ett parti i synnerhet också står för deras feminism. Det etablerade parti som är allra mest likt FI är kanske inte så förvånande Schymans före detta parti Vänsterpartiet.

FI har enligt sin hemsida följande huvudpunkter i sitt valmanifest:

-"Jämställda löner"
-"Individualiserad föräldraförsäkring" (en eufemism för kvotering)
-"Arbetstidsförkortning"
-"En grön omställning"
-"En solidarisk asylpolitik"
-"Ett nej är ett nej" (med avseende på våldtäkt)

Faktum är att Vänsterpartiet med det möjliga undantaget för arbetstidsförkortning står för i princip exakt samma politik i alla dessa punkter. Och även när det gäller arbetstidsförkortning så har Vänsterpartiet sagt att de ser det som ett långsiktigt mål, även om de har sagt att de inte tror att det går att genomföra de närmaste åren.

Med tanke på att Vänsterpartiet alltså redan står för samma politik som FI så är det svårt att se att FI skulle ha något existensberättigande även om man till skillnad från mig gillar dess politik. Det illustrerar för övrigt också hur extremt vänsterpartiet är i sin feminism.

måndag 6 september 2010

Ska man rösta liberalt eller på alliansen?

Jag har tidigare konstaterat att det i Riksdagsvalet finns två legitima alternativ för liberaler i detta val-endera [Klassiskt] Liberala Partiet eller på ett alliansparti (vilket mer specifikt isåfall bör bli Centern).

Nu ska jag då beskriva argumenten för och emot de båda alternativen. Det främsta skälet för Centern och mot [Klassiskt] Liberala Partiet är att [Klassiskt] Liberala Partiet i praktiken inte har någon chans alls att komma in i Riksdagen, åtminstonde inte i årets val.

Bara det till synes mindre viktiga faktum att man inte ens har ett enda namn, då man kallar sig "Liberala Partiet" rent allmänt sett, men har "Klassiskt Liberala Partiet" på valsedlarna (Vilket är varför jag i dessa sammanhang skrivit ut dem som [Klassiskt] Liberala Partiet) framstår som en indikation på att de inte ännu är redo.

Och trots de brister som alliansen har, och som jag går igenom nedan, är en alliansmajoritet i Riksdagen trots allt bättre än en situation där SD har vågmästarrollen-eller där de rödgröna har majoritet. Genom att rösta på ett alliansparti så gör man en aktiv insats för att förhindra dessa båda mindre önskvärda scenarios, medan man däremot inte gör en sådan insats om man röstar på [Klassiskt] Liberala Partiet.

Vilka är då argumenten för att rösta för [Klassiskt] Liberala Partiet? Ja, det främsta skälet är för att protestera mot de olika irrationella antiliberala felsteg som alliansen gjort sig skyldig till. Ingen realistisk liberal förväntar sig att det är möjligt att under bara några år förverkliga en liberal utopi. Så problemet är inte att vi inte efter fyra år nått denna utopi, eller att de inte förespråkar att förverkliga utopin under den kommande mandatperioden.

Nej, problemet är att alliansen vidtagit ett antal antiliberala åtgärder som inte alls kan rättfärdigas av legitima valtaktiska överväganden, som införandet av förmyndarbidraget "jämställdhetsbonus", förbud mot hemundervisning, bevarande av TV-licensen och höjd alkoholskatt. Alla dessa nämnda förslag är negativa för friheten och kan knappast säga vara några röstvinnare, så det går inte på något sätt att ursäkta dem.

Enda sättet att (i valet) protestera mot dessa övergrepp, och även protestera mot att alliansen i många andra frågor varit mer försiktiga än nödvändigt vore att rösta på [Klassiskt] Liberala Partiet. Och skulle partiet tack vare dessa röster få ett dramatiskt bättre resultat än i 2006 års val få betydligt fler röster, då skulle det förbättra möjligheten att utveckla ett alternativ som till 2014 års val kan framstå som ett seriöst klassiskt liberalt alternativ med möjligheter till faktiskt politiskt inflytande.

Överväger då skälen för alliansen skälen för [Klassiskt] Liberala Partiet? Då det finns alltså legitima argument för och emot båda alternativ så överlåter jag till läsarna att göra den bedömningen. Dock kan jag för det första säga att om ni nu bestämmer er för att ni inte kan rösta på alliansen då bör ni definitivt rösta på [Klassiskt] Liberala Partiet och dessutom uppmanar jag läsare att om de har möjlighet anmäla sig hos Liberala Partiet för att förmedla dess valsedlar till de vallokaler som finns i närheten av er (Till skillnad från Riksdagspartierna och Sverigedemokraterna får de inte sina valsedlar automatiskt utlagda). Även om ni inte tänkt rösta på partiet bör ni ändå för att ge ett liberalt parti lika demokratiska villkor se till att dess valsedlar är på plats i de vallokaler som ligger nära er.

LO:s privilegier bör tas bort

Fredrik Segerfeldt har en bra debattartikel på SvD Brännpunkt där han pekar på hur LO av staten gynnas på olika sätt, något som han korrekt menar är ett demokratiskt problem med tanke på hur LO stödjer socialdemokraterna.

Det finns all anledning att instämma i detta, men det kan tilläggas att det inte är det enda problemet med LO då dess oansvariga löneavtal bidrar till ökad arbetslöshet.

Det finns därför all anledning att dra in dess privilegier, som exempelvis att de tillåts administrerar kraftigt skattesubventionerade a-kassor (något som för övrigt inte kräver att den blir obligatorisk).

söndag 5 september 2010

Har skattepolitiken varit "progressiv" eller "regressiv"?

Vi hör ofta två olika berättelser om alliansens skattepolitik under den senaste mandatperioden. Alliansens företrädare talar gärna om hur jobbskatteavdraget gynnat låginkomsttagare mer än medelinkomsttagare och medelinkomsttagare mer än höginkomsttagare, medan däremot de rödgröna med Thomas Östros i spetsen talar om "gigantiska skattesänkningar för de allra rikaste". Vem har rätt?

På sätt och vis båda och på sätt och vis ingen av dem. Det väsentliga i sammanhanget är distinktionen mellan inkomstskatten och den totala skatten.

Inkomstskatten har på grund av jobbskatteavdraget blivit mer "progressiv", dvs den har gynnat låginkomsttagare mer än medelinkomsttagare och medelinkomstagare mer än höginkomsttagare. De största skattesänkningarna procentuellt sett har tillfallit personer med riktigt låga inkomster. Men i kronor räknat har värdet av jobbskatteavdraget stigit ända tills månadsinkomsten 30 000 kronor i månaden, varefter den varit oförändrad räknat i kronor och fallit procentuellt sett.

Men däremot har två andra skatteförändringar haft en starkt "regressiv" effekt på skattesystemet. Dels syftar jag nu på förmögenhetsskatten som mer eller mindre per definition enbart uttas av förmögna (Iallafall om man utgår från en statisk analys).

Sen har vi den reform av beskattningen av fastigheter som Kristdemokraterna insisterade på att regeringen skulle genomföra. Då ett tak infördes för den löpande fastighetsbeskattningen och så denna begränsning finansierades genom att reavinstskatten för alla på olika sätt skärptes, så innebär denna reform en betydande skattesänkning för de som ägde dyra fastigheter och en betydande skattehöjning för andra. Och då personer som ägde dyra fastigheter i regel är rätt så rika och då notan för de få undantagsfall som fanns från denna regel begränsades av en riktad begränsningsregel (fastighetsskatten fick uppgå till max 4% av inkomsten) så innebar denna skattereform sänkt skatt för rika och höjd skatt för de fastighetsägare som inte är rika. Detta har naturligtvis en starkt "regressiv" effekt på skattesystemet i stort.

Om vi då summerar den "progressiva" effekten av jobbskatteavdraget och den "regressiva" effekten av slopandet av förmögenhetsskatten och reformen av fastighetsbeskattningen så blir slutsatsen att skattesystemet i stort sett är varken mer eller mindre "progressiv" än tidigare. När de rödgröna försöker antyda eller säger rent ut att jobbskatteavdraget haft en "regressiv effekt" och inneburit "gigantiska skattesänkningar för de rikaste" så har de dock fel, utan det de syftar på är effekten av slopandet av förmögenhetsskatten och reformeringen av fastighetsbeskattningen.

fredag 3 september 2010

Det verkliga problemet med Jörg-fallet

Vissa borgerliga kommentatorer är nu upprörda över att SVT under utfrågningen av Fredrik Reinfeldt använt ett fall av en socialdemokratisk överläkare som nekats får 25% sjukpenning. Att han är socialdemokrat borde enligt dessa ha diskvalificerat honom.

Men som jag påpekade vid ett tidigare tillfälle är det missvisande att försöka sträva efter någon som är "politiskt neutral", dvs åsiktslös, för istort sett alla har åsikter. Då är det knappast bättre att personen håller det hemligt än att man är öppen med det. Och det är inte helt onaturligt att de som sympatiserar med andra partier ställer kritiska frågor till en partiledare.

Det verkliga problemet med fallet, och det borde både SVT och Reinfeldt ha förstått själva, är att hela historien framstår som minst sagt besynnerlig, vilket får en att tvivla på att den inträffade på det sätt Jörg Teichert hävdade. Teichert hävdade alltså att Försäkringskassan uppmanade honom att söka jobb på Samhall om han inte var nöjd med 75% av överläkarlönen.

Jag vet inte exakt vad anställda på Samhall tjänar, men medianlönen för överläkare är enligt sajten lönestatistik.se hela 59 600 kronor i månaden. 75% av det är 44 700 kronor i månaden, något som borde vara tillräckligt för Teichert, och som helt klart är radikalt mycket högre än vad personer som arbetar heltid på Samhall tjänar. Varför skulle då Försäkringskassan uppmana honom att ta en tjänst som innebär både lägre lön och längre arbetstid?

Det hela luktar bluff på långa vägar.

torsdag 2 september 2010

Framförallt de rödgrönas budget är underfinansierad

Nu är det som bekant valtider och som vanligt i såna tider så strör politikerna "valfäsk" omkring sig i hopp om att vinna de mittenväljare som avgör valet. Samtidigt hävdar båda sidor att de värnar sunda statsfinanser.

I själva verket är det inte riktigt sant. Förvisso är de svenska statsfinanserna i utgångsläget så starka så de lär ändå förbli starkare än i de flesta andra industriländer, men framförallt den rödgröna budgeten kommer att försvaga dem mer än vad som påstås.

Dels handlar det om att de beräkningar för reformutrymme som Anders Borg producerat bygger på en synnerligen optimistisk tillväxtprognos. Regeringens tillväxtprognos är mer optimistisk än någon privat prognosmakares och då skulle jag ändå säga att även dessa förmodligen i de flesta fall är för optimistiska. Det är förstås inte helt omöjligt att den kan slå in, men inte så troligt.

Det andra problemet är att förslagen utgår ifrån vad ekonomer brukar kalla en "statisk analys". Med det menas att det antas att förslagen inte påverkar beteende. Detta är rimligt i vissa fall som exempelvis vad gäller frågan om skatt på pension, medan det däremot inte är rimligt när det gäller exempelvis skatt på arbete. Det är förvisso i princip omöjligt att i dynamiska analyser (analyser som utgår ifrån att förslag påverkar beteende) exakt kvantifiera hur stor beteendeförändringen, vilket är varför såna sällan används i såna här sammanhang, men man bör iallafall räkna med en viss effekt av exempelvis förändringar av beskattningen på arbete och bidragsförändringar. Följden av det är att man bör räkna på ett mindre "reformutrymme" i den mån man har med förslag som har negativa beteendeeffekter, medan man däremot kan räkna med ett större "reformutrymme" om man har med förslag som har positiva beteendeeffekter.

Detta är en insikt som framförallt har följder för de rödgrönas budget. Med omfattande skattehöjningar på arbete kombinerat med "generösare" a-kassa och sjukförsäkring så kommer deras budget att innebära en minskad sysselsättning och ökat utanförskap. Det innebär att skatteintäkterna kommer att vara lägre och utgifterna högre än vad de rödgröna räknar med.

Även regeringens budget påverkas av det fast i mindre omfattning. Regeringens förslag innehåller inga skattehöjningar på arbete eller några höjda bidrag, men det innehåller åtminstonde för nästa år inga sänkningar heller.

Dock så kommer skattehöjningen på alkohol och tobak som regeringen -liksom de rödgröna- föreslår att ha negativa beteendeeffekt i form av att den legala försäljningen i Sverige av dessa varor lär sjunka. Huruvida det sker genom att folk dricker, röker och snusar mindre eller om det sker genom ökad illegal och legal införsel eller genom ökad hembränning spelar mindre roll, för poängen är att skatteintäkterna i vilket fall som helst kommer att bli lägre än de 1,8 miljarder som den statiska analysen utgår ifrån.

Även alliansens budget kommer alltså vara underfinansierad dels på grund av överoptimistiska prognoser om tillväxten och dels genom de negativa effekterna av den höjda beskattningen av alkohol och tobak. Dock blir den inte lika underfinansierad som den rödgröna budgeten som förutom de problem som alliansens budget har dessutom även räknar med för höga skatteintäkter och för låga utgifter eftersom de inte tar hänsyn till de negativa följderna av den höjda beskattningen av arbete och höjningarna av a-kassa och sjukpenning.