lördag 11 augusti 2012

Lars E.O. Svenssons angrepp på sina kollegor

Att Lars E.O. Svensson är kritisk mot sina kollegor (bortsett från Karolina Ekholm) i riksbanksstyrelsen för att vara otillräckligt inflationistiska är ingen nyhet, inte heller att han till skillnad från dem gång på gång går ut i media för att där uttrycka sin kritik mot dem. Jag har för övrigt bland annat här bemött hans argument.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är hur han nu i dagens DN-intervju använder auktoritetsargument mot sina motståndare:


Lars E O Svensson var tidigare rådgivare till den regionala centralbanken i New York och hade goda kontakter med den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, Fed.

Många i Feds ledning är tidigare forskare eller professorer, som Fed-chefen Ben Bernanke. Det anser Lars E O Svensson gör att diskussionen i Fed förs på en hög nivå med en mycket noggrann genomgång av de olika argumenten.

– I Sverige har ledamöterna mer varierad bakgrund och diskussionen hamnar inte på samma nivå som i Fed. Penningpolitik är ett komplicerat område. Därför tycker jag att det är viktigt att de som sitter i direktionen har goda kunskaper om makroekonomi, penningpolitik och även finansiell stabilitet – det får gärna vara fler professorer i direktionen.

Det Svensson klart antyder är alltså att hans motståndare inte förstår sig på ämnet för att de till skillnad från honom (och Ekholm) inte är professorer. Det finns mycket negativt att anföra om Svenssons före detta kollega på Princeton, Paul Krugman, men han har åtminstone vad jag kan minnas aldrig sjunkit så lågt som att försöka hävda eller antyda att vare sig hans nobelpris eller professorstitel innebär att han har rätt (däremot har många av hans anhängare bland svenska journalister gjort det, men det är inte Krugmans fel), men det gör alltså Svensson.

Svenssons avfärdande av sina motståndare som alltför outbildade för att förstå ämnet lär innebära att framtida möten blir allt annat än gemytliga och kan samtidigt innebära att de andra faktiskt av prestigeskäl blir ännu mindre benägna att gå på hans linje. Personlig prestige är förstås inteegentligen  ett giltigt sakligt skäl, men nu råkar det slumpa sig så att det finns andra sakliga skäl för att motsätta sig Svenssons linje och i så fall är det bra om prestige ökar deras benägenhet att göra det.