tisdag 13 november 2012

Varför gillar facken inflation så mycket?

Om Lars E.O. Svensson är Riksbankens hårdaste interna kritiker så är LO den kanske hårdaste externa kritikern ur ett inflationistiskt perspektiv.

Frågan är då varför LO är så pro-inflationistisk. Inflation urholkar deras medlemmars reallöner, och ett av LO:s främsta syften sägs vara att höja deras medlemmars reallöner. 

Det finns tre förklaringar till det. Dels avspeglar det vänsterns allmänna kärlek till inflation, som grundar sig på tron att kapitalägare förlorar på det något som i sin tur grundar sig på tron att kapitalägare likt den fiktiva Disney-karaktären Joakim von Anka har större delen av sin förmögenhet i kontanter. I själva verket är deras förmögenheter huvudsakligen koncentrerade i aktier och andra tillgångar vars värde ökar som ett resultat av inflation.

Den andra förklaringen är att det blir lättare för facken att hävda att de bidragit till stora löneökningar om det är höga nominella ökningar än låg inflation eller deflation som driver lönelyften. Om det är så att de nominella lönerna är oförändrade och nollinflation då kommer många tänka "jaha, vi fick ingen lönehöjning i år, tack för ingenting, facket". Däremot om lönerna stiger med 3% i nominella termer och det är 3% inflation då kommer många att tänka att facken ordnade ett visst lönelyft i alla fall samtidigt som de skyller högre priser på "giriga hyresvärdar, butiksägare med flera". Sådan penningillusion är förstås irrationell, men det är ett faktum att många vanliga arbetare lider av det, och facken vet om det varför de också vet att deras ställning gynnas av inflation då det skapar illusionen att de ordnat höjd standard

En tredje förklaring här i Sverige är att inflation gör det lättare att nå deras socialistiska utopiska mål om lika lön för alla med hjälp av principer om höjd lön i kronor och inte procent. Jag har tidigare förklarat varför argumentet att enbart bibehållande av löneskillnader kräver att alla får samma löneökning räknat i kronor i stället för samma procentuella ökning eftersom "hyra, mat osv. betalas med kronor och inte procent" är falsk: nämligen i korthet även om det är så att 3% höjning av en lön på 30000 kr ger en höjning på 300 kr än 3% höjning av en lön på 20000 så är det ju så att den med högre lön också får en större höjning av sina levnadsomkostnader räknat i kronor, varför oförändrade skillnader kräver att alla får samma procentuella höjning.

Detta illustreras just faktiskt av vad som skulle hända om det endera blev en stor ökning av inflationen, eller om det blev deflation. Om inflationen steg till 10% och löneökningarna sattes till 10% av genomsnittet i kronor av de båda nämnda lönerna, alltså 2500 mer, då skulle den med 20000 få 12,5% lönehöjning och den med 30000 få bara 8,3% höjning. Skillnaden skulle alltså minska med 4% på ett år. Om inflationen däremot var noll och lönerna var oförändrade i nominella termer och alla fick samma förändring räknat i kronor, alltså noll. Det är samma genomsnittliga reala förändring i båda fallen, men i enbart ett av fallen så minskar skillnaderna som resultat av principen att räkna förändringar i kronor istället för procent. Ja, faktum är att om det var signifikant deflation och fallande nominella löner då skulle den principen faktiskt öka skillnaderna!

Ovanstående tankeexempel illustrerar dels för det första varför det är fel att säga att oförändrade löneskillnader kräver lika lönehöjningar för alla i kronor och dels varför fackets strategi att med det falska argumentet och principen åstadkomma lika lön för alla förutsätter inflation, och blir effektivare desto högre inflationen är.