tisdag 29 januari 2013

Problemet med behovsprövade bidrag

Joakim Holmértz, från Folkpartiets ungdomsförbund, hävdar att barnbidrag finansierar höginkomsttagares lyxkonsumtion och menar att de därför borde behovsprövas. 

För det första kan det, som Danne Nordling konstaterade, noteras att idén att detta skulle innebära omfördelning till höginkomsttagare är felaktig eftersom de betalar mer i skatt än andra. Det är förstås möjligt att tycka att man borde omfördela ännu mer från höginkomsttagare, men att påstå att det omfördelas till dem är helt enkelt direkt felaktigt (åtminstone om vi enbart tittar på skatte- och bidragssystemen, sen är det en annan sak att vissa, men bara vissa, rika blivit rika genom statliga subventioner i andra sammanhang).

Sen ur ekonomisk effektivitets-synpunkt så är behovsprövade bidrag inte bra. Detta eftersom att när de fasas ut i takt med att inkomsten stiger så skapas så kallade marginaleffekter som är helt likvärdig med höjd marginalskatt. Det Holmértz förespråkar är alltså ur nationalekonomisk synvinkel helt likvärdig med en skattehöjning av samma typ som de rödgröna (från olika nivåer från de tre olika partierna) föreslår i form av utfasning av jobbskatteavdraget för höginkomsttagare.

I bästa fall, om man använder besparingen från behovsprövningen oavkortat till att sänka den formella marginalskatten så blir det inga ökade marginaleffekter, men då blir det å andra sidan ingen fördelningseffekt heller. I värsta fall, om man inte använder besparingen för att sänka skatterna stiger däremot marginaleffekterna, vilket är negativt för tillväxten.

måndag 28 januari 2013

Reala värdet av varuexporten lägre än för 5 år sedan

Preliminära siffror från SCB visar att värdet av varuexporten föll med hela 17% i december jämfört med december 2012. Detta var i och för sig huvudsakligen relaterat till kalendereffekter, men siffran för 2012 som helhet visar på en nedgång på 4%

Jämför vi med 2007, visade siffrorna att exporten endast ökat från 1140 miljarder till 1169 miljarder, en ökning med endast cirka 2,5%. Justerat för inflationen innebär det en betydande nedgång, och det är också en kraftig nedgång i förhållande till BNP.

Jämför denna ökning med 2,5% med handelsminister Ewa Björlings mål om att fördubbla exporten så ser vi hur orealistisk denna ambition var. Nu kanske det dock invänds att detta mål uttalades i början av 2010, och om man jämför 2012 års export med 2009 års så var det trots allt en ökning på 17% då den kraftiga exportminskningen 2008-09 försvinner från jämförelseperioden. Men även om man har 2009 års nivåer som bas så skulle det krävas en årlig exportökningstakt på 30% per år under både 2013 och 2014 för att uppnå målet, även om vi tolkar målet lite mer generöst som nominell värdeförändring och inte real (om vi tolkar det som real förändring skulle det förstås krävas ännu större ökningar). Och det kommer helt enkelt inte att hända

Att det gått så dåligt för exporten är inte Björlings fel, åtminstone inte huvudsakligen. Det beror snarare i första hand på en svag internationell konjunktur, särskilt då i Europa, och i andra hand på kronans värdeuppgång.

Sen var dock målet orealistiskt från början. För att uppnå det krävs en genomsnittlig årlig ökningstakt på 15%, och såvida det inte blir en kraftig global konjunkturuppgång i kombination med en kraftig sänkning av kronans värde så lär det knappast gå att uppnå.

söndag 27 januari 2013

Nymoderaters tomrum till höger gynnar SD

Bortsett från den mycket lilla gruppen av anarkokapitalister, råder det närmast total enighet bland de grupper som brukar anses vara "höger" att även om välfärdsstaten bör begränsas så bör nattväktardelen av staten, alltså militär, rättsväsende och polis vara starkt.

När det traditionella högerpartiet i svensk politik, Moderaterna, under Reinfeldts och Borgs ledning gjorde om sig själva till "Nya Moderaterna" så gjorde man som bekant en stor förflyttning till den politiska mitten. Det innebar dels att man begränsade sin kritik till välfärdsstaten till att enbart gälla bidragssystem som a-kassa och sjukpenning och dels att man blev likgiltig eller negativ till att stärka nattväktardelarna av staten.

Man har angående den senaste delen varit ointresserad av att skärpa de ofta löjligt låga straffen för vissa brott, samtidigt som man genom att frysa anslagen till försvarsmakten (och alltså inte ens kompensera den för inflation) fortsatt den nedrustningspolitik som de tidigare s-regeringarna fört.

Den valstrategiska tanken bakom detta är klar: när strategin lanserades runt år 2005 så antog de nymoderata valstrategerna att genom att fortsätta beröva försvaret på resurser så skulle de kunna frigöra resurser som kunde användas för vallöften som kan locka över mittenväljare. Att de moderata försvarsvännerna skulle bli missnöjda visste de, men det gjorde inget, antog man, för dessa hade helt enkelt ingen annanstans att gå.

Detta var nog en på kort sikt valstrategiskt smart strategi. Problemet är dock att det nu dykit upp ett alternativ som försvarsvänner, och de som vill se skärpta straff, nämligen Sverigedemokraterna.

SD har inte gjort några anspråk att fylla moderaternas tomrum till höger i den ekonomiska politiken, utan man försöker istället precis som nymoderaterna profilera sig som ett mittenparti i den ekonomiska politiken. Däremot så har man helt klart fyllt det tomrum till höger som skapats i kriminalpolitiken och försvarspolitiken genom att profilera sig som ett parti som vill skärpa straffen för våldsbrottslingar och återupprusta den svenska försvarsmakten.

Även om huvudanledningen till det ökade stödet för SD är den misslyckade invandrings- och integrationsproblemet så borde det vara uppenbart att moderaternas förflyttning till mitten i kriminal- och försvarspolitiken också är en bidragande orsak.

fredag 25 januari 2013

Få se om jag förstått det här rätt

Det anses inte vara ett brott för det politiska etablissemanget att nedrusta det svenska försvaret till en punkt där vi är försvarslösa, men det kan vara ett brott för ÖB att offentligt konstatera att denna nedrustning har skett. Absurditeten i det hela är minst sagt häpnadsväckande....

torsdag 24 januari 2013

Fler byråkrater som lösning på överdriven byråkratisk styrning?

Stockholmsmoderaterna har nu kommit fram till att en av orsakerna till det allt för låga bostadsbyggandet i Stockholmsregionen är att handläggningstiderna för bygglov är för långa. Och det är det nog svårt att bestrida. Men deras lösning på detta problem är att....anställa fler byråkrater.

För all del är nog detta berättigat givet att vi har de regler om byråkratisk detaljreglering som existerar då kostnaden för att anställa dessa byråkrater är lägre än kostnaden av ett för lågt bostadsbyggande. Men nog vore det väl bättre att istället ta bort i princip alla detaljregleringar av byggandet och ha som princip att låta markägarna bygga vad de vill så länge det inte innebär en fara för omgivningen. Det skulle vara långt effektivare när det gäller att öka bostadsbyggandet samtidigt som vi skulle behöva färre, och inte fler, byråkrater.

onsdag 23 januari 2013

Brittiskt utträde skulle stärka argumenten för svenskt utträde

Frågan om Sveriges medlemskap i EU är något som splittrar liberaler. Och det är förståeligt, för det finns både goda liberala argument för och emot det.

Giltiga argument för inkluderar att EU inom unionen ökar den fria rörligheten och handeln. Det kanske bästa exemplet på det är de införselkvoter EU tvingat Sverige att acceptera, som möjliggör för folk att handla stora mängder alkohol i Tyskland eller andra lågprisländer och föra in det lagligt tillbaka till Sverige. Detta gynnar faktiskt inte enbart de som faktiskt gör en sådan resa, utan även dem av oss som handlar allt eller det mesta på Systembolaget eftersom att politikernas fruktan att gränshandeln kan komma att öka har fått dem att hålla nere alkoholbeskattningen och dessutom förbättra servicen och tillgängligheten på Systembolaget. Före EU medlemskapet var butikerna bara öppet måndag till fredag till 18, och det fanns ingen självbetjäning utan man fick ta en kölapp och när det blev ens tur instruera expediterna vad de skulle hämta.

Skulle Sverige lämna EU skulle denna liberalisering troligen åtminstone delvis gå förlorad.

Giltiga argument för att Sverige ska lämna EU inkluderar den  klåfingriga EU-byråkratin i Bryssel och de över 30 miljarder som Sverige varje år betalar till dess budget. Och bara en dryg tredjedel av denna enorma summa kommer tillbaka till Sverige, och då ofta till saker av minst sagt tveksam karaktär.

När man bestämmer sig för om fördelarna överväger nackdelarna kan olika liberaler komma fram till olika slutsatser om vad som överväger, beroende på hur hög vikt man sätter vid de olika fördelarna jämfört med nackdelarna.

En sak är dock säker, skulle Storbritannien välja att lämna EU, något som framstår som en realistisk möjlighet efter det att David Cameron lovat en folkomröstning i frågan om de konservativa vinner nästa val (ett tidsupplägg som helt klart gjorts för att förhindra att de konservativa tappar röster till UK Indepence Party),  då skulle argumenten för att även Sverige ska utträda stärkas. Detta dels för att Storbritannien också är en stor nettobidragsgivare till EU-budgeten och om deras nettobidrag försvinner då skulle bördan för Sverige och övriga nettobidragsgivare öka ytterligare.

Kanske ännu viktigare är att britterna i de flesta frågor, inklusive EU-budgetens storlek och också hur mycket EU ska reglera brukar vara allierad med länder som Sverige när det gäller att verka för att begränsa EU:s makt. Utan Storbritannien skulle det ske en maktförskjutning till mer interventionistiska länder som i södra och centrala Europa, vilket skulle göra EU mindre liberalt.

Det skulle fortfarande finnas fördelar med EU, som den alkoholpolitiska, men nackdelarna för Sverige skulle bli klart större om Storbritannien skulle utträda.

tisdag 22 januari 2013

Antijordbruksverket

Jordbruksverket ställer sig nu bakom det krav som "miljörörelsen" länge drivit om en extraskatt på kött. Som tur var säger dock Anders Borg nej till förslaget men att en myndighet som kallar sig "jordbruksverket" är ändå anmärkningsvärt.

Jordbruksverket borde ju se det som sin uppgift att främja svenskt jordbruk, men tydligen har man på eget bevåg kommit på att man istället ska vara klimatideologiska småpåvar. Som jag diskuterat tidigare så har faktiskt produktionen av svenskt kött hållit sig relativt stabil trots en växande importandel just eftersom totalkonsumtionen av kött ökat. Med en köttskatt skulle denna positiva faktor försvinna och kanske vändas till att bli en negativ faktor.

Kanske borde jordbruksverket ändra namn till antijordbruksverket?

lördag 19 januari 2013

Intellektuell kortslutning från Sabuni

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som tillhör Folkpartiet antiliberalerna, skriver i en debattartikel först att

Det ska vi göra med respekt för den äganderätt liberaler i många partier och i det svenska näringslivet alltid försvarat. Vi ska fortsätta respektera ägarnas rätt att utse styrelse och ledningsgrupper. Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens.
Så långt verkar det bra, men problemet är att hon därefter kommer med förslag som helt motsäger dessa sunda principer.

Det första förslaget om att införa en lag om att företag ska "eftersträva jämställdhet" är i och för sig tillräckligt luddigt och floskelaktigt formulerad så att det knappast lär innebära någon nämnvärd frihetsinskränkning, men redan det innebär att hon frångår fokuset på kompetens och istället uttrycker en preferens för fokus på könsfördelning.

Det andra förslaget är betydligt värre då det innebär att

 "i lagen införa en bestämmelse om att bolagsstämmorna i stora bolag ska sätta ett för företaget specifikt delmål om andelen kvinnor respektive män i bolagsstyrelsen och att styrelsen gör detsamma när det gäller ledningsgruppen. Vald nivå ska utifrån övrig lagstiftning, branschförhållanden och företagsspecifika förutsättningar utförligt motiveras. Bolagen ska senare förklara utfallen enligt principen om följ eller förklara."

 Detta är i princip att betrakta som en form av kvotering, med bara något större möjlig flexibilitet än den form  av kvotering som Norge infört. Här frångår inte bara den meritokratiska principen till förmån för den kvoteringsfeministiska, utan hon frångår även äganderätten.

Det tredje förslaget, om att skärpa "diskrimineringslagstiftningen" så att bolagen ska tvingas redovisa "vilka åtgärder man vidtagit för att få en jämn könsfördelning", verkar lite överflödig givet det andra förslaget då det alltså innebar att de tvingas uppnå jämn könsfördelning

Det ska naturligtvis medges att liberal respekt för äganderätt när det gäller utnämningar till styrelse och andra arbeten ibland inte leder till ett perfekt meritokratiskt utfall på grund av förekomsten av exempelvis nepotism och dåliga urvalsmetoder vid anställning i många privata företag. Men då det inte finns någon anledning att tro att staten skulle göra bättre urval (tvärtom finns det anledning att tro att det skulle bli sämre då statliga byråkrater känner företagen sämre och har mindre intresse av att företagen ska gå bra) så är respekt för äganderätten faktiskt den minst dåliga principen för att få ett så meritokratiskt utfall som möjligt

Och alla former av könskvotering, inklusive de Sabuni föreslår, lär leda till ett sämre utfall just eftersom att man där har ett annat kriterium än kompetens för urval. Det innebär både att äganderätten kränks och att kompetensen blir sämre, tvärtom vad Sabuni påstod. Vi får hoppas att detta därför bara var hennes personliga idéer och inte något regeringen har tänkt förslå.

fredag 18 januari 2013

Ytterligare ett fel med barnfattigdomskampanjen

Här är då den kritiserade kampanjfilm om barnfattigdom som Rädda Barnen lanserade 2011:



Det som kritiserats är då främst det falska påståendet att 220000 barn skulle sakna mat och vinterkläder. Men en annan detalj är också missvisande, nämligen när man säger att Sverige är "ett av världens rikaste länder". Det påståendet är i och för sig i princip sant (fast det beror dock på hur vid definition av "ett av världens rikaste länder" är) men det är fullständigt irrelevant när man diskuterar vänsterns fattigdomsdefinition, alltså relativ fattigdom.

Poängen är nämligen att det spelar ingen roll hur hög den reala inkomsten för de relativt fattigaste stigit så länge andras inkomster i landet stigit lika mycket. En barnfamilj med disponibel inkomst på 50000 kronor i månaden skulle vara "relativt fattig" om andras inkomst var 100000 kronor i månaden medan som kontrast ett svältande barn som lever i ett skjul utan värme under vintern i Nordkorea inte är relativt fattig bara alla andra eller nästan alla andra nordkoreanska barn också saknar mat och uppvärmning.

torsdag 17 januari 2013

"Relativ fattigdom"= inkomstskillnader

Som ni kanske hört har SVT, i form av deras kanske skickligaste reporter, Janne Josefsson, för ovanlighetens skull gjort något bra i och med att man avslöjat att talet om omfattande "barnfattigdom" i Sverige, som Håkan Juholt på sin tid kampanjade om, men som också senare andra vänsterpolitiker och vänsterinriktade organisationer som Rädda Barnen också kampanjat om, byggt på omfattande överdrifter och vilseledande påståenden.

 Faktum är att inga, eller nästan inga, barn i Sverige är fattiga i absolut bemärkelse då de inte svälter, har tak över huvudet när de ska sova och har tillräckligt med kläder. Men´, kontrar då företrädare för vänstergrupper som Miljöpartiet, det finns relativ fattigdom som innebär att många inte har råd att åka på semesterresor och måste fortsätta använda äldre kläder medan andra kan köpa nya.

 Förvisso finns "fattigdom" i bemärkelsen att vissa i Sverige har det sämre än andra. Men det finns det i alla samhällen som inte är helt jämlika. Att definiera "fattigdom" som att vissa har det sämre än andra innebär att man likställer förekomsten av fattigdom med förekomsten av inkomstskillnader.

Jämfört med vårt lands klart bästa och mest kända fortfarande aktiva fotbollspelare, Zlatan Ibrahimovic, skulle nästan alla svenskar räknas som relativt fattiga, då han tjänar €15 miljoner (cirka 130 miljoner kronor) om året. Men jämfört med den Quatariske oljemiljardär som äger den klubb, Paris Saint-Germain, som han spelar för så är även Zlatan relativt fattig.

 Om man ser det som ett politiskt mål att eliminera "relativ fattigdom" så innebär det att man måste försöka likställa allas inkomst och förmögenhet. Skulle något sådant försöka införas skulle förstås följden dock bli att vi alla skulle bli jämlikt absolut fattiga. Och det skulle knappast ens de flesta relativt fattiga tycka om.

tisdag 15 januari 2013

Australien har alltid varit varmt

Som vanligt när det är en naturkatastrof (Som jag konstaterade här försökte de skylla orkanerna i USA på "klimatförändringarna" trots att tillgänglig statistik visar att det var ännu fler orkaner under andra halvan av 1800-talet) så försöker svenska medier skylla skogsbränderna i Australien och de extremt höga temperaturer som på sina håll nu förekommer där (i södra halvklotet är det utifall ni glömt det sommar den här tiden på året) på "klimatförändringarna" och bland annat görs en stor sak att det på något ställe varit så varmt som 48 grader. Per-Olof Samuelsson påpekar dock att såna temperaturer ofta förekommit långt förut i Australien, bland annat så uppmättes 50 grader 1939, 1960 och 1972 och 48 grader så tidigt som 1836. Extrem hetta och skogsbränder är med andra ord något som under somrarna alltid förekommit i Australien då och då och som lär fortsätta förekomma under somrarna ite då och då i framtiden oavsett hur stora koldioxidutsläppen blir.

söndag 13 januari 2013

Bra kolumn om skolpolitisk kortslutning

En av Sveriges bästa ledarskribenter, Marika Formgren, har en bra kolumn om hur skolornas åtgärder mot mobbning allt mer kommit att präglas av marxistisk "maktanalys", vilket inneburit att samtidigt som skolorna slösar resurser på ickeproblem så låter man bli att åtgärda mycket av den verkliga mobbning som sker. Detta samtidigt då som man för övrigt förbjuder föräldrar till utsatta barn från att få kunskapen i en miljö (hemundervisning) där mobbning inte förekommer....

fredag 11 januari 2013

Liknande ord i olika språk betyder inte alltid detsamma

Jag kan två språk flytande: dels då mitt modersmål svenska och dels engelska. Jag har även lärt mig en del av ett tredje språk, nämligen tyska som jag hade som tredjespråk i gymnasiet. Jag kan tillräckligt många ord och fraser för att hjälpligt klara mig i de flesta situationer i ett tyskspråkigt land, men mina kunskaper är långt ifrån att vara så bra att jag kan sägas kunna det flytande, då jag inte skulle kunna utföra ett längre samtal på tyska eller läsa någon längre text utan hjälp. Ich kann deutsch sprechen und verstehen, aber nur ein bisschen skulle man kanske kunna uttrycka det som.

Sen är det som jag tidigare konstaterat så att likheten med svenska gör att jag förstår mig rätt så bra, eller åtminstone tror mig förstå, på norska. Danska är något svårare att förstå i skriven form och betydligt svårare att förstå i talad form men åtminstone i skriven form förstår jag mig någorlunda på även danska.

Denna förståelse av danska och norska är alltså helt relaterat till dessa språks likhet med svenskan, för jag har inte egentligen studerat eller försökt lära mig språken alls. Samtidigt bör man vara försiktig när det gäller att alltid tro att ord som låter lika är lika. Så är det i nästan alla fall, men då och då händer det att det inte är så.

En av de roligare exemplen minns jag att jag hörde i en av mina tyskalektioner. Vi fick då höra om hur en svensk ung man rest till en vän i Tyskland och där blev bjuden på middag av kompisens föräldrar. Kompisens pappa frågade då svensken "Was willst du trinken?" varpå han svarade "Ich will öl trinken". Pappan svarade då med stor förvåning i tonfallet "Was? Du willst ÖL trinken?", varpå kompisen som anat missförståndet förklarade "Vater, "öl" ist bier auf schwedisch" varpå till sist pappapn skrattande sa "Haha, schwedisch ist eine lustige sprache". För er som inte vet det så använder tyskan ordet "öl" för att beteckna olja (för att beteckna den dryck som på svenska kallas öl, använder de alltså ordet "bier"), så ni kan förstå att den tyska pappan blev så förvånad över sonens kompis önskemål om att dricka det.

Ett mindre roligt men mer politiskt relevant exempel är hur ordet "liberal" har en huvudsakligen väldigt annorlunda betydelse i engelskan än i svenskan. På svenska betyder "liberal" att man vill begränsa statens makt, medan på engelska så betecknar det tvärtom att man åtminstone i ekonomiska frågor vill öka statens makt. I och för sig används den engelska betydelsen av vissa ibland på svenska, något som vi då ser i hur Folkpartiet sin antiliberalism till trots ibland kallar sig liberalt, och om man har prefixet "classical" kan även den svenska betydelsen användas på engelska, men huvudbetydelsen av "liberal" på svenska är ändå att minska statens makt medan huvudbetydelsen på engelska är att öka den. "A more liberal economic policy"  betyder alltså inte det samma, utan det motsatta av vad "en mer liberal ekonomisk politik" betyder.

En mer ny variant av detta har på senare år kommit att etableras  i USA (dock ännu inte i exempelvis Storbritannien och Australien). Traditionellt har som bekant färgen röd varit förknippad med vänstern, vilket man kan se på exempelvis i första maj-tågen då vänstern tågar med röda fanor, medan det däremot är så att färgen blå varit förknippad med högern, vilket man exempelvis kunnat se på hur den gamla moderata partisymbolen var ett stort blått M och hur "mörkblå" varit en beteckning för en som är väldigt konservativ.

Av någon anledning så har det i USA under det senaste årtiondet blivit tvärtom. Högerpartiet i amerikansk politik, Republikanerna, har kommit att associeras med färgen röd medan demokraterna kommit att förknippas med färgen blå. "Red state" är numera en etablerad beteckning på starkt konservativa delstater, som Utah, Oklahoma, Texas och Mississippi, medan "blue state" kommit att associeras med vänsterinriktade delstater som New York, Massachussets, Kalifornien och Hawaii.  Den som kommer till USA ser färgerna blå och rött i politiska sammanhang utan att vara påläst om den omvända betydelsen i politiska sammanhand lär med andra ord riskera att helt missförstå situationen.

Intressant nog innebär dock detta att såväl i USA som Sverige är ordet liberal associerat med färgen blå. Problemet är dock som sagt att betydelsen alltså är den omvända.

torsdag 10 januari 2013

Lärarfackens verklighetsfrånvändhet

Lärarnas riksförbund förfärar sig över förslaget i Centerns kontroversiella föreslagna idéprogram om att ersätta skolplikten med en läroplikt. Den främsta praktiska skillnaden mellan dessa båda pliktprinciper är att läroplikt innebär att det skulle bli tillåtet med hemundervisning. Trots att ytterst få föräldrar skulle välja det så är allt annat än ett totalt monopol för deras medlemmar helt oacceptabelt för lärarfacken, samt som bekant även för lärarfackens partipolitiska gren, Folkpartiet

Det mest skrattretande argumentet som framförs är detta:

"Många barn runtom i världen omfattas inte av skolplikt. Där finns det vare sig rätt eller plikt att gå i skolan. Och där breder analfabetismen ut sig, där är det upp till föräldrar och vårdnadshavare att se till att barnen får kunskap."

I Finland finns det inte någon skolplikt, utan man har istället sedan länge den princip som finns i det föreslagna idéprogrammet om läroplikt. Men bortsett från möjligen ett mindre antal nyanlända asylinvandrare (som naturligtvis inte är relevanta i det här sammanhanget då de inte berörts av någon av plikterna) så finns det knappast någon analfabet i Finland, och definitivt inte fler än i Sverige. Tvärtom, så är det som bekant så att finländska ungdomar uppvisar konsekvent bättre resultat än svenska i internationella undersökningar över kunskaper i de viktigaste skolämnena.

Hur skuldkrisen skapade stora problem för Schweiz

SvD uppmärksammar den svåra situationen för Schweiz nationalbank. På grund av problemen i sydeuropeiska euroländer i allmänhet och Grekland i synnerhet så kom investerare att fly statspapper i dessa länder och kom istället att placeras i statspapper som upplevdes som säkra (något som tenderar att bli självuppfyllande profetior). För de länder som upplevdes som säkra och som hade euron som valuta, exempelvis Holland, Tyskland och Finland, så var enda resultatet att deras lånekostnader föll, på de allra kortaste löptiderna ofta till och med något under noll. För länder utanför euron så blev resultatet också att lånekostnaderna föll, men eftersom ökad efterfrågan på tillgångar i en viss valuta också tenderar att göra valutan dyrare så blev resultatet också att deras valutor ökade i värde, vilket också exempelvis brittiska pundet och svenska kronan gjort de senaste 3 åren.

Att valutan blir starkare innebär både fördelar och nackdelar men det som tenderar att uppmärksammas mest är nackdelarna för den internationellt konkurrensutsatta industrin. Att svensk skogsindustri haft en så stor nedgång beror exempelvis inte enbart på att det är en cyklisk industri, utan också på den konkurrensnackdel som den starka kronan skapat gentemot konkurrenterna i Finland.

Och eftersom att schweizerfrancen fått ett rykte som en valuta som är i princip lika säker som guld så var fram tills för något år sedan dess uppgång mycket mer dramatisk än exempelvis pundets och kronans. Francen var det säkraste av det säkraste varför en mycket snabb och brutal uppgång skedde. Mellan 2008 och 2011 så steg francen med hela 50% mot euron, från strax över 60 eurocent till strax över 90 eurocent, vilket i inverterade termer innebar att euron föll från 1,6 franc till 1,05 franc. Att en så pass brutal chock som en 50% uppgång på 3 år skulle skada schweizisk industri var uppenbart varför den schweiziska nationalbanken beslöt sig för att sätta ett tak på francens värde på 83,3 eurocent (eller som det också kunde formuleras så sa man att man inte skulle tolerera att euron föll under 1,2 franc) och att man skulle använda obegränsade resurser för att upprätthålla det.

Problemet är dock att detta krävt minst sagt enorma resurser, hela 500 miljarder schweizerfranc, eller ungefär motsvarande Schweiz årliga BNP.  Detta skapar en risk för enorma förluster för schweiziska nationalbanken då om och när man känner sig tvungen att ta bort taket för francens värde så skulle en en nedgång för euron på blott 10% orsaka förluster på motsvarande 10% av BNP, en nedgång med 20% en förlust motsvarande 20% av BNP. Det är som om Riksbanken, och därmed också svenska staten, skulle göra föluster på 350 miljarder eller 700 miljarder. Man kan då verkligen fråga sig om de omställningsproblem som den superstarka francen hade orsakat verkligen varit dyrare eller om man inte kunnat vidta andra åtgärder för att hejda dess uppgång.

Det enda sättet för Schweiz att undvika sådana massiva förluster är helt enkelt att fortsätta så här ända fram tills denna massiva expansion av centralbankens balansräkning orsakat tillräckligt hög inflation för att francen ska sluta ses som attraktiv av investerarna. Det är nog också vad de troligen kommer att göra. Det innebär att det blir de som placerat i franc -såväl schweiziska sparare som utländska placerare- som blir förlorarna.

måndag 7 januari 2013

7,2% tillväxt under lågkonjunktur

Det är vad som hände i restaurangsektorn i november efter den fick sänkt skatt. Vilket visar att det var rätt att sänka restaurangmomsen, men det vi nu behöver för att även andra sektorer ska växa är att även andra sektorer får liknande skattelättnader.

lördag 5 januari 2013

Norska tullar gynnar svensk detaljhandel

En kritik som framför allt liberaler brukar framföra mot EU är att det har för höga handelsmurar och subventionerar jordbruket för mycket. Dock så är det så att icke-EU-landet Norge är långt värre i det avseendet vilket det nyligen tagna beslutet att införa importtullar på flera hundra procent på exempelvis ost och kött. Sverige som därför lär se sin export av dessa varor till Norge i princip upphöra har protesterat mot beslutet men tydligen är såna tullar förenliga med EES-avtalet, till skillnad från EU-medlemskapet, så den svenska regeringen kan inte göra så mycket annat än komma med verbala protester

Sverige kan dock trösta sig med att detta lär ytterligare öka på den omfattande gränshandeln eftersom kött och ost som köps i Sverige av norrmän inte beläggs med tullar. Förvisso lär inte denna ökning av försäljningen av dessa varor i gränsbutikerna helt kompensera för den minskning av den formella exporten som sker, men å andra sidan så lär dessa norrmän när de väl är i Sverige av det skälet passa på och köpa många andra saker så i slutändan kanske inte Sverige förlorar så mycket på det hela. Då blir skadan betydligt större för Norge som förlorar en massa skatteintäkter samtidigt som köpkraften begränsas. 

Hade det inte varit för de ständigt stigande intäkterna från olja och naturgas hade Norge med den nuvarande politiken legat väldigt illa till. 

onsdag 2 januari 2013

Perspektiv på Sveriges försvarsbudget

Enligt preliminära siffror ökade Israels BNP 2012 till 930 miljarder shekel, upp från 872 miljarder shekel 2011 och 647 miljarder shekel 2006. I reala termer, med inflationen borträknad, innebar det en ökning med 4% sedan 2011 och med 26,5% sedan 2006, bland de allra högsta ökningarna bland avancerade ekonomierna i världen och mycket högre än i Sverige, och då har Sverige ändå haft en klart högre ökningstakt än genomsnittet för EU (många EU-länder har en mindre BNP nu än vad de hade 2006) och åtminstone för jämförelsen med 2006 klart högre än genomsnittet för OECD.

Trots den höga tillväxten under senare år så är dock Israels ekonomi fortfarande klart mindre än den svenska. Givet nuvarande växelkurs på cirka 1,75 kronor/shekel så motsvararar 930 miljarder shekel strax under 1630 miljarder kronor, mindre än hälften av Sveriges BNP , som förväntas bli mellan 3550 och 3570 miljarder.

Samtidigt som Israels BNP var mindre än hälften så stor som den svenska så var dock dess försvarsbudget på 56,75 miljarder shekel, motsvarande ungeför 99 miljarder kronor. Detta är mer än dubbelt så hög som den svenska på ungefär 42 miljarder. Trots att Sveriges BNP är mer än dubbelt så stor är dess försvarsbudget alltså mindre än hälften så stor.