måndag 25 mars 2013

Myten om den cypriotiska bankskatten

En vanlig uppfattning är att den så kallade "bankskatten" är orättvis mot de sparare som satt in sina pengar i de två bankrutta cypriotiska bankerna.

Jag kan förstå de som tycker så, vilket åtminstone tills de läst färdigt denna post, säkert inkluderar många av mina läsare. Detta då det också var min första reaktion. Men efter att jag tänkt igenom det så inser jag att det var fel.

Att det upplevs som orättvist beror på att det formulerats som en skatt, eller av dess mest högljudda motståndare, som "stöld" eller "konfiskation".

Problemet med denna syn är dock att "skatt", "stöld" och "konfiskation" förutsätter att det tas pengar, och att det finns pengar att ta. Men det är ju just det som det inte görs och just det som inte finns i detta fall. Bankernas tillgångar, efter nedskrivningen av de grekiska statsobligationerna, räcker helt enkelt inte för att betala alla de skulder som de har, inklusive skulderna till bankspararna (för en bank är spararnas innehav skulder), även efter att aktieägare med rätta förlorat allt.

Utan statlig interventioner skulle därför spararna förlora betydligt större belopp än vad som föreslagit, närmare tre gånger mer än vad som föreslogs i det första räddningspaket. Tvärtemot mot den allmänna bilden att sparares pengar "konfiskerades" eller "beskattades" på order från Tyskland och andra så var detta faktiskt ett generöst erbjudande om att reducera spararnas förluster med två tredjedelar. Dock något mindre generöst än det de förväntat sig om att de helt skulle skyddas från konsekvenserna av deras felbedmöning att spara i bankrutta banker.