söndag 28 april 2013

Om söndagskrönikörernas analys av underskott

Katrine Kielos, Peter Wolodarski och Anna Dahlberg, söndagskrönikörerna på Aftonbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor skriver alla om frågan om underskottspolitik,

Kielos & Wolodarskis texter är, bortsett från lite annorlunda formuleringar och fokus, i stort sett identiska, med ett budskap som kan sammanfattas som "idén att stater bör sluta öka sina skulder bygger på en studie av nationalekonomiprofessorerna Reinhart & Rogoff vars resultat av en 28-årig student vid namn Thomas Herndon visats bygga på ett räknefel i Excel från professorernas sida. Nu när detta fel påpekats så är det bevisat att stater bör låna mer för att öka utgifterna och på så sätt göra slut på alla problem". 

Det finns dock flera problem med denna beskrivning. För det första är det så att även om den där Thomas Herndon tycks ha rätt i att Reinhart & Rogoff begått ett räknefel (det har de själva medgett) så kvarstår faktiskt även i de beräkningar som Herndon gjort med andra att en högre statsskuld har en klar empirisk korrelation med svagare tillväxt. Hur pinsamt det än må vara för de bägge professorerna att bli rättade av en student för att ha räknat fel, kvarstår ändå i grunden det samband de kom fram till, Sambandet är förvisso klart svagare än när man utgick från  Reinharts &  Rogoffs ursprungliga felaktiga beräkningar av genomsnittet för högt skuldsatta länder, men det är likvärdigt med de beräkningar av de högt skuldsatta ländernas mediantillväxt (Jag utgår från att läsare av denna blogg redan förstår skillnaden mellan genomsnitt och median) som publicerades i Reinharts & Rogoffs ursprungliga artikel.

Detta empiriska samband bevisar förstås inte att hög skuldsättning orsakar lägre tillväxt. Det kan vara en ren tillfällighet och ofta går orsakssambandet i motsatt riktning, att svag tillväxt höjer skuldsättningsgraden.

Ett betydligt allvarligare problem med denna beskrivning är att kraven på en stramare budgetpolitik tvärtom vad som nu hävdas av vissa aldrig varit beroende av Reinharts & Rogoffs artikel. Jag som följer flera bloggar från båda sidor har märkt att artikeln diskuterats betydligt oftare av motståndare (då för att kritisera det) än av anhängare av stramare budgetpolitik. Själv har jag för övrigt aldrig använt artikeln som argument.

Istället är det allvarligaste problemet med underskottspolitik de omfördelningseffekter det får, från framtida generationer till nuvarande, från länder som sparar till länder som "lånar" ("lån" som aldrig betalas tillbaka kan dock knappast betraktas som lån utan som gåva (om de som ger bort pengarna samtycker till att det aldrig betalas tillbaka) eller som stöld (om de inte förstår att de inte får tillbaka pengarna)) och att underskott skapar snedvridningar i ekonomin.

Keynesianer brukar använda den ekonomiska nedgången i Sydeuropa i allmänhet och Grekland i synnerhet som argument för att åtstramningspolitik skadar ekonomin. Men de bortser då från att de baltiska länderna och under senare tid även Irland upplevt hög tillväxt efter åtstramning. Lärdomen av det är att det avgörande för effekten på tillväxten är hur en budgetsanering genomförs, inte storleken på den.

Anna Dahlbergs ledare är avsevärt mer nyanserad än Kielos & Wolodarskis och påpekar också de baltiska (och det irländska) exemplen och de olika problemen med fortsatt skuldpolitik. Dock är jag mer negativ än henne till skuldavskrivningar dels av skäl som borde vara uppenbara av den grekiska skuldavskrivningens effekt på Cypern och dels för att det belönar de misskötta länderna.