lördag 6 april 2013

Poängen med diskriminerande skatter är väl att främja diskrimerande beteende

En 35-årig kvinna valdes bort från ett jobb för att hon var för gammal. Och att hon ansågs vara för gammal berodde förstås inte på att hon blivit så gammal att hon inte kan utföra arbetsuppgifterna, utan på att arbetsgivaravgifterna är mycket högre än för personer yngre än 26. Detta är åldersdiskriminering, hävdar hon och hennes fack IF Metall som stämmer företaget inför Arbetsdomstolen.

Men saken är ju den att regeringens avsikt med att differentiera arbetsgivaravgiften måste vara just att öka arbetsgivarnas preferens för personer yngre än 26, eller med andra ord få dem att diskriminera till förmån för de som är yngre än så och till nackdel för de som är äldre än så. Om inte, så finns det naturligtvis ingen anledning att ha en differentiering.

Jag vet inte vilket utfallet av denna stämning blir. Men skulle den bifallas så får vi en minst sagt absurd situation, där en del av staten erbjuder företag ekonomiska lättnader för att agera på ett visst sätt och en annan del förbjuder dem från att agera på det sättet.

För att inte svenska staten inte ska framstå som schizofren så måste man endera ta bort åldersdiskrimineringen i beskattningen eller tillåta företag att agera utifrån den.

Om lämpligheten, eller rättare sagt olämpligheten, i en sådan differentiering/diskriminering har jag för övrigt skrivit mer utförligt om här.