Jobbskatteavdrag vs sänkt arbetsgivaravgift

Det har länge funnits en debatt inom borgerligheten om sänkt skatt på arbete bör ske i form av jobbskatteavdrag eller sänkta arbetsgivaravgifter. Anders Borg och Moderaterna har varit de främsta anhängarna av jobbskatteavdrag medan framförallt Centern och stiftelsen Den Nya Välfärden drivit på för lägre arbetsgivaravgifter.

Den stora fördelen med jobbskatteavdrag är att det innebär en smygsänkning av ersättningsnivån i a-kassa, sjukpenning och liknande bidragssystem. Eftersom enbart personer som arbetar får jobbskatteavdrag så ökar skillnaden i nettoinkomst mellan personer som arbetar och personer som lever på bidragssystem. Rent nationalekonomiskt blir effekten därmed likvärdig med effekten av sänkta ersättningsnivåer, med skillnaden att jobbskatteavdrag är mycket mer tilltalande rent politiskt. Jobbskatteavdrag framstår ju som en förbättring medan formellt sänkta ersättningsnivåer framstår som en försämring.

Det finns dock nackdelar med jobbskatteavdraget. Det ena är att det skapat den missvisande debatten om att pensionärer "straffbeskattas" trots att det i själva verket är så att den så kallade "allmänna löneavgiften", den del av arbetsgivaravgifterna som inte motsvaras av någon förmån, är större än värdet av jobbskatteavdraget. Så om någon "straffbeskattas" är det löntagare snarare än pensionärer, men den konstruktion som jobbskatteavdraget har skapar det motsatta intrycket.

Detta är skadligt av både politiska och ekonomiska skäl. Det politiska skälet är att detta missförstånd om "straffbeskattning" av pensionärer faktiskt retar upp många pensionärer och får dem att känna sig orättvist behandlade och därför får dem att välja andra partier än alliansen. Därmed förtas en stor del av den politiska vinst som jobbskatteavdraget innebär relativt sänkta arbetsgivaravgifter kombinerat med sänkt ersättningsnivå.

Det ekonomiska skälet är att nämnda debatt om "straffbeskattning" av pensionärer pressat regeringen att avleda en stor del av skattesänkningsutrymmet till skattesänkningar för pensionärer, som åtminstone i den form de genomfördes helt saknar positiv effekt på tillväxten eller sysselsättningen. Hade arbetsgivaravgifterna istället sänkts hade de tillväxtfrämjande skattelättnaderna kunnat bli större.

Det andra skälet är att det skapar incitament för kommuner och landsting att höja skatterna. Som jobbskatteavdraget är konstruerat så blir det högre ju högre kommunalskatten är, och staten kompenserar kommunerna fullt ut för detta. Den skattehöjningsvåg som vi ser nu, som innebär att snart sagt hela landet utom Stockholm, sett höjda skatter de senaste åren eller kommer snart få se det, beror delvis på att kommun- och landstingspolitikerna vet om att de kan välta över delar av kostnaden på staten.

Gå själv in på sajten jobbskatteavdrag.se och kolla. En person som tjänar 19000 kronor i månaden i lågskattekommunen Stockholm får nästa år betala 3759 kronor i skatt, en summa som jobbskatteavdraget minskat med 1372 kronor. En person som tjänar 19000 kronor i högskattekommunen Arjeplog får nästa år betala 4188 kronor i skatt, en summa som jobbskatteavdraget minskat med 1570 kronor av jobbskatteavdraget.

Av de extra 627 kronor som Arjeplog kommun får in ((4188+1570)-(3759+1372)) på en sådan person så står denne enbart för 429 kronor själv medan staten står för 198 kronor. Det säger sig självt att en sådan konstruktion där kommuner och landsting får mer pengar av staten om de har högre skatt kommer uppmuntra dem att höja skatten mer.